Då var årets upplaga av Fotrally avklarat. Jag hamnade på en 32:a plats med tiden 24:08. Egentligen skulle platsen lika gärna kunnat bli nummer 40 eftersom jag satt på bajamajaflaket de sista åtta minuterna av min toatid.
Mina förberedelser inför loppet lämnade en hel del övrigt att önska. Jag har varit fokuserad på att bygga väggar på hemmafronten och det var i princip först under torsdagen som jag gjorde allt inför loppet. Jag bakade pizzabullar och gjorde frukt- och nötbars. Jag plockade ihop allt jag skulle ha med och packade. 20 minuter försenad tog jag tunnelbanan in för att träffa delar av mitt lag och äta middag på Seyhmus.
Efter middagen köpte vi de sista attiraljerna (bland annat paraply och fet salva) och begav oss till Sjöhistoriska vid Gärdet. På vägen dit träffade vi glada fotrallyister och på plats hälsade jag på nya och gamla deltagare. Vårat lag Avanti! Framåt! sammanstrålade och vi sa hej till varandra och jag gav den enda förhållningsordern att innan vi bryter ser vi till att prata med övriga lagmedlemmar. Jag hälsade också på min arbetskamrat Nils och hans kompis.
Starten gick och vi började promenera i strålande kvällssol. Snart började det dock regna vilket gav en försmak på nästa dygns utmaning. Regnet gick ganska snabbt över och vi hälsades av glada stockholmare och sjungandes bajensupportrar. Det var inget jag märkte av i början men när vi traskade genom Stockholms södra förorter tyckte jag att tempot var rätt högt. Detta bekräftades senare och vid Salems kyrka tog vi en liten märklig avstickare som hälften av deltagarna hängde med på medan andra hälften släntrade runt eller satt och vilade vid vägkanten.
Innan dess var det dags för supportzon 1 vid sjön Aspen. Det gick väldigt snabbt för mig att greppa en påse pizzabullar och en låda med bananer och choklad. Sedan satt jag och vilade på ett par stenar med delar av landslaget - mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" - i ett par minuter innan den reflexklädda funktionären (eller var det två?) kom och jagade upp oss i gående ställning. Det är för övrigt något som inte framgår av hemsidan: om en kommer in först i supportzonen är det ganska gott om tid att utföra det byten och ompackningar av mat och annat. Annars skulle det vara väldigt svårt för de som kommer sist att hinna göra någonting.
När vi närmade oss Södertälje slet en av våra lagmedlemmar - #161 Pamela Otarola - hårt och höll sig knappt framför de bakre funktionärerna på grund av sina knän. Med en enorm viljeansträngning tog hon sig hela vägen fram till Södertälje station och slutade på drygt åtta timmar. Vid det här laget kände jag själv att jag höll på att gå en riktigt lång promenad och inte bara var ute och flanerade lite lätt. Det började kännas i fotsulorna, men mitt ben som jag varit orolig för verkade klara sig rätt bra.
Vi kom snart ut ur Södertälje och slog in på Tvetavägen mot Nykvarn. De grå molnen hopade sig oroväckande och ryktena om regnväder besannades snart. Det var bara att i farten slänga på sig regnstället och fälla upp paraplyet. Jag hade ett litet komfortabelt lättviktsparaply medan min lagkamrat #137 John Nordmark burit runt på ett stort åbäke till paraply - och fått en och annan gliring. Han var nog den som klarade regnet bäst och kunde spatsera med torra ben (om än inte med torra fötter). Mitt i regnet fick jag och min arbetskamrat uppbackning av ett par andra arbetskamrater - Carina och Helen - med plakatet "Heja Jocke och kanske Nils!" Det lättade på det regntyngda sinnet och med lite mer energi tog jag täten inför den andra supportzonen.
Här kan du läsa del 2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar