Har du inte läst del 1 kan du göra det här.
Innan vi kom till supportzon 2 i Nykvarn hade min lagkamrat #196 Thomas Sändh (mer känd som Tusse) meddelat att han fått ont i höfterna och tänkte bryta efter 12 timmar. Jag tackade så mycket för att han deltagit i laget. Han bröt samtidigt som 17 andra deltagare - bland annat min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson. Med tanke på att sex av deltagarna i skrivande stund (kl. 00:00 natten mot söndagen) fortfarande är på benen 51 timmar efter start kan ju 12 timmar låta futtigt, men som jag senare skrev till Tusse: Det är inte många i världen som gått 12 timmar i sträck, så även om han inte nådde sitt mål (att slå mina 26 timmar från 2014) har han utfört en stor prestation.
Det första jag erfar när vi stormar in i supportzon 2 (#1 Silvio Cannavá något framför rullatorn) är mitt namn och jag får både en flaska varm blåbärssoppa och en nektarin av min arbetskamrat Helen. Sedan springer jag snabbt fram till min väska och rusar iväg till en torr asfaltsfläck under ett träd. Mina skor är genomblöta efter allt regnande och jag plockar snabbt upp ett par torra skor och tre par strumpor ur väskan tillsammans med en påse pizzabullar och en banan/choklad-bytta. Jag stoppar genast ner mina blöta skor och strumpor i vässkan, sätter på mig ett par nya strumpor och de torra skorna, lämnar väskan på stället och springer iväg ett par hundra meter till en parkbänk. Där tar jag av mig skorna och de nya strumporna (som fått fungera som handduk) och tar fort fram min tub med Sportslick och smörjer mina nästan torra fötter. Jag försöker sedan ta på mig tåstrumporna, men hinner inte riktigt innan den bakre funktionären kommer gående. Jag slänger snabbt på mig skorna och springer några hundra meter till nästa parkbänk. Av med skorna igen, trä på strumpan ordentligt på varje tå, på med det andra lagret strumpor och på med skorna igen. Jag är nu färdig men agerar utkik åt en medtävlare som också byter skor och rapporterar hur nära funktionären är. Han verkar också hinna klart och jag beger mig iväg igen.
Ute i skogarna efter Nykvarn räknar jag deltagarna och gör ett snabbt överslag: Det är cirka 80 personer kvar och eftersom ryktet säger att det kom 160 till start så har hälften brutit strax efter 12-timmarsgränsen. 2014 var hälften borta vid 18 timmar och det krävdes då över 30 timmars promenad för att komma bland de 20 bästa. 16 av de 20 bästa förra året kom till starten i årets rally och jag antog att det knappast var någon av dessa som skulle vika ner sig i första taget. Även om hälften brutit var det många det många deltagare kvar och jag gissade att det skulle krävas 35 timmar för att komma bland de 20 bästa. Kanske är dessa statistiska tankar avgörande för min upplevelse av de kommande timmarna?
Under etapp 3 får jag mer och mer ont i fotsulorna och även om smärtan är mer av slaget "obehagligt" än "outhärdligt", så frestar det på att timme efter timme gå och veta att det inte kommer att kännas bättre. Vi är fortfarande tre stycken kvar i laget så jag har ingen tanke på att bryta. Min lagkamrat #166 Niklas Skagerman har dock ett par timmar efter Nykvarn nått vägs ände och berättar att han snart måste bryta på grund av smärta i knäna. Vi är precis på väg in på en grusväg där två stora stenbumlingar hindrar all fyrhjulig trafik och min empatiska lagledarroll sparkar ut den tävlingsinriktade dito. Jag säger att vi inte kan veta när brytbussen eller någon bil kan komma och föreslår att han slutar nu i närheten av rullande fordon istället för om en stund då han kanske inte orkar gå längre. Vi tar adjö av varandra och jag går ensam in på grusvägen längst bak i ledet. Vårt lag Avanti! Framåt! är nu ute ur leken eftersom vi bara är två deltagare kvar.
Det börjar bli allt svårare att ta sig fram i ledet på grund av att fötterna blir allt tröttare. Jag tar på grund av detta allt färre sitt- och liggpauser i väntan på den bakre funktionären. En annan orsak är att det nästan tar mer på krafterna att sätta mig och ställa mig upp än att bara gå vidare. Så det är nästan så att jag så fort jag kommit fram till täten ställer mig vid vägkanten för att kissa och precis blir klar då sista deltagaren och den gulklädda funktionären kommer. Sedan tar det en evighet att ta sig fram till täten igen.
Halvvägs mellan Nykvarn och Mariefred går jag in i en långvarig svacka. En känsla av meningslöshet kommer smygandes och det hela känns helt enkelt inte roligt längre. Jag bara går och går och jag börjar så smått göra mig bekant med tanken på att bryta. Det hela blir inte bättre av att vi strax innan Mariefred råkar ut för en till regnskur. Det är bara att plocka fram regnkläderna och fälla upp paraplyet igen.
Här kan du läsa del 3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar