söndag 28 juni 2015

Att gå tills jag tröttnar - del 3

Har du inte läst del 1 och 2 kan du göra det här (1) och här (2).

När vi kommer in i Mariefred har regnet upphört och jag möts återigen av mina påhejande arbetskamrater. Mitt humör går upp en smula, men inte tillräckligt för att jag får någon lust att fortsätta. När vi sedan tar en sväng runt Gripsholms slott ids jag inte njuta av utsikten utan irriterar mig mest på denna onödiga runda. I fronten går också en ensam funktionär utan rullator. Då konstaterar jag mest detta faktum och orkar inte fundera ut några teorier om varför. Nu tänker jag att några andra funktionärer kanske kalibrerade om cykeldatorn?

När vi går in mot Mariefreds mer centrala delar bjuds det på korv, men jag liksom minst en annan deltagare saknar vegoalternativ och tanken på en luffare lockar inte. När vi närmar oss supportzon 3 anförtror jag mig åt #4 PerOla Axelsson att jag har starka planer på att bryta. Han förhör mig lågmält om anledningen och uppmuntrar mig att fortsätta. I supportzonen får jag en påse med blåbärssoppa, melon och snickers av min arbetskamrat Helen och utan direkt hopp eller lust om fortsättning rycker jag en påse pizzabullar ur väskan. Bananen och chokladen sedan förra supportzonen ligger fortfarande orörda i ryggan.

På väg ut ur Mariefred äter och dricker jag upp det jag fått av Helen och meddelar #5 Fredrik Forsström att jag funderar på att bryta. Det går han inte med på utan domderar att nu får jag se till att hjälpa min lagmedlem John in till Strängnäs och sedan vidare därifrån. Det var den rumpspark jag behövde för att fortsätta och jag tänkte att det bara var 1/4 kvar till 24 timmar.

För att peppa mig själv började jag lyssna på musik. När jag fick Final Exit i lurarna blev jag riktigt upplivad och började hoppa omkring. I en dryg halvtimme var det väldigt roligt och jag studsade runt och kanske brände mer energi än nödvändigt, samtidigt som det gav mig kraft att fortsätta.

Efter denna korta humörhöjande krigsdans var jag snart tillbaka där jag var innan. Det gick nu väldigt segt att ta sig fram till täten och jag tror knappt att jag tog en enda mikropaus för att invänta den bakre funktionären under de sista fyra timmarna. Emellanåt frågade jag min lagkamrat John hur han hade det. Han verkade pigg och alert och planerade att fortsätta efter 24 timmar.

Jag hade blivit lovad support vid 24 timmar av min medbryterska från förra året, Lena Sundell, och tänkte att nu var det läge att ringa och avbeställa min falafel och samtidigt fråga om hon kunde tänka sig att köpa en svart kaffe och en burgare till John. Det kunde hon med glädje. Jag passade också på att fråga om hon skulle hem till Jakan efter Strängnäs vilket hon skulle. Jag frågade om jag kunde följa med och ängeln på andra sidan luren sa att hon kunde skjutsa hem mig till Hökarängen!

Det var skönt att ha slutet i sikte när vi kom till Stallarholmen och gick en i mitt tycke själsdödande extrarunda genom en trist skog. Ju närmare vi kom Strängnäs desto mer utdraget blev ledet av deltagare. Det var knappt att jag såg de som gick längst bak. Äntligen kom vi fram till supportzon 4 vilken jag bara gick rakt igenom för att gå de sista minuterna och sitta av den sista tiden på bajamajaflaket för att nå 24 timmar. Min tid på flaket gjorde att jag klättrade åtta placeringar och hamnade på en 32:a plats.

Äntligen var det över! Jag var stel i benen och hade ont i fotsulorna. Rent fysiskt hade jag kunnat gå ganska många timmar till, men jag saknade motivationen. Jag var nöjd med att ha supportat John till 24 timmar även om jag är övertygad om att han hade kunnat komma till Strängnäs utan min hjälp. Kaffet jag hjälpte honom med kanske ändå fick honom att gå 30 minuter till.

En otäck avslutning på mitt Fotrally var att en av de deltagare som brutit och som satt bredvid mig på en stenmur kollapsade och ramlade baklänges och slog huvudet i en bil. Två lokalbor tittade till honom medan jag ringde ambulans som snabbt kom till platsen. Jag fick senare höra att han efter omständigheterna mådde bra, vilket var en lättnad. Jag blev inte orolig för egen del, men tänkte på om det fanns andra deltagare som pressade sig förbi sin egentliga kapacitet.

Snart fick jag en sittplats i baksätet på Lenas bil och jag var nöjd med att jag lyssnat på min bekväma inre röst, medan vi stadigt närmade oss Hökarängen och en mjuk och varm säng där jag fick sova ut i 12 timmar. Tack för denna gången Fotrally! Jag kommer kanske tillbaka, men har bestämt mig för att inte delta 2016. Svaret om varför kanske kommer i nästa inlägg.

Jag vill slutligen passa på att tacka mina lagkamrater i Avanti! Framåt! #137 John Nordmark, #161 Pamela Otarola, #166 Niklas Skagerman och #196 Thomas Sändh aka Tusse. Det har varit en ära att få ledsaga er som lagkapten under ert första Fotrally. Väl kämpat hela högen! Mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" för pepp och inspiration: #3 Niklas Grebäck, #4 PerOla Axelsson, #5 Fredrik Forsström och #82 Tomas Sjölander. Min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson och hans kompis #99 Daniel Wyller för små pratstunder under vägens gång. #30 Niklas Magnusson för tillbakapepp från förra året. #80 Andreas Forsblad för många samtal, bland annat om Straight Edge-scenen i Umeå. #33 Diana Kämpe för samtal om El Camino de Compostela, lycka till! #23 Daniel Vesterhav för allmänt gott sinne. Tack alla andra deltagare för småprat och pepp och promenadsällskap! Tack till tävlingsledning, Fotrally IK och alla funktionärer, utan er inget rally. Tack till mina arbetskamrater Carina och Helen för support och pepp! Tack till min familj och alla mina vänner som förundras och förfäras över mina tilltag. Sist och inte minst tack till Lena Sundell för bästa supporten ända hem till sängen! Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar