söndag 12 januari 2014

Respekt för distansen

I mitt fortsatta mål att gå riktigt långt deltog jag under gårdagen i Stadion Marathon Sthim och Halvmarathon. Jag har sprungit två marathon tidigare och mitt mål var att komma under fyra timmar vilket jag inte lyckats med under mina två tidigare maror. Förutsättningarna såg goda ut; en mycket mild barmarksvinter med goda förutsättningar utan att halka omkring på is och snö. Och så blir det kallt och börjar snöa dagen innan loppet.

Jag hade svårt att välja skor så jag tog både mina gamla utslitna terrängskor och mina relativt nya asfaltsskor. Valet föll till slut på terrängskorna som jag tänkte skulle ha bättre fäste, vilket visade sig vara ett gott val. Jag hörde flera som klagade på halka, men jag halkade bara till en gång under mina kanske 70 000 steg från start till mål.

Starten gick inne på Stadion och efter 195 meters löpning väntade 28 varv på en 1500-metersbana. För att klara mitt mål under fyra timmar behövde varje varv gå på cirka 8 minuter och 35 sekunder. Grovt räknat behövde jag springa sju varv per timme. Det var ett litet lopp och jag stod på startlinjen tillsammans med 56 andra löpare och 100 meter längre fram stod 35 stycken halvmarathonslöpare.

Starten gick och i början av långlopp är det alltid kul att springa. Benen vill gärna pinna på i en snabbare takt än vad som är lämpligt om de ska orka hela vägen, så jag fick ligga och bromsa för att inte ta ut mig. Många säger att andra halvan av ett marathon helst ska gå lite snabbare än första halvan. Jag har aldrig förlitat mig på den taktiken. Jag vet att jag kommer bli trött och inte lyckas hålla det tempo jag vill, därför springer jag lite snabbare i början för att ha lite marginal.

Jag lyckades hålla ett bra tempo i ungefär en halvmara, men började känna mig trött och sliten redan dessförinnan. När jag sprungit halva distansen far tanken att det räcker med en halvmara genom huvudet och resten av loppet är mer plågsamt än roligt. Jag får dock lite mer energi när jag ett varv senare varvar förra årets tvåa i Fotrally - PerOla - kanske en fingervisning inför nästa upplaga av Fotrally? (Det faktum att han inte sprungit på två veckor på grund av sjukdom spelar i stunden ingen roll.)

När det är fem varv kvar har jag 45 minuter på mig att komma under fyra timma, alltså nio minuter per varv. De senaste varven har gått långsammare än nio minuter och benen blir alltmer trötta och stumma och jag börjar bli en smula modfälld. Jag börjar förlika mig med att åtminstone slå mitt personbästa. Då dyker Markus och hans son upp och med glada peppande hejarop de återstående varven får jag lite ny energi. Trots detta går det inte så snabbt och när det är två varv kvar har jag 17½ minut på mig. Jag har planen klar: öka lite nedför, men spara mig uppför, det näst sista varvet, skippa drickan inför sista varvet och då lägga in spurten (nåja).

Med mindre än två minuter kvar skymtar jag målgången i fjärran och tar nu i för allt jag har. När jag passerar målet kan jag konstatera att jag klarade både personbästa med cirka tre minuter och fyratimmarsgränsen med 28 sekunders marginal. Jag står böjd och flåsar någon minut och får en segerkram av Markus. Sen trycker jag i mig jordnötter, choklad, banan, sportdryck och kaffe innan det är dags att gå till omklädningsrummet.

Så vad tar jag med mig till Fotrally i sommar? Att jag kan sätta upp och genomföra mål. Att jag kan vara fokuserad trots tvivel. Att jag kan uthärda plåga under längre tid. Att jag är uthållig. Att jag tål monotoni.

Jag är mycket nöjd med min insats! Jag vill tacka arrangören, funktionärerna och alla medlöpare för ett verkligt väl genomfört och trevligt arrangemang. Jag vill också tacka familj och vänner som med mer eller mindre förståelse lyssnar på mina känslor och tankar kring mina eskapader. Jag är också oerhört tacksam för min kropp som låter mig genomföra och vara med om sådana här upplevelser.