Så var det dags igen... Med viss bävan tog jag mig än en gång an utmaningen att springa en mil var tredje timme. Under lördagens dygn sprang jag totalt åtta mil från midnatt till strax efter kl. 22:00. Varför i herrans namn då kanske ni undrar?
Eftersom jag ska delta i Fotrally nu i sommar behöver jag träna på olika saker. Jag behöver träna på min uthållighet, att vara fysiskt aktiv under lång tid i sträck. Nu var det visserligen avbrott så att jag nästan fick två timmars vila mellan varje milpass, men jag tror nog min uthållighet tränades ändå. Jag behöver också träna min mentala förmåga, att kunna fortsätta fast hjärnan säger nej.
Båda dessa förmågor fick jag tillfälla att öva på under lördagsdygnet. Förra gången jag deltog i detta arrangemang klarade jag av att springa i 6½ mil innan min fot satte stopp för löpningen. Tendensen då var också att det gick långsammare och långsammare för varje runda. Jag hade också sällskap de första fem rundorna, men ingen av mina kumpaner från förra tillfället skulle springa denna gång.
Nackdelen med att inte ha pepp från löparkompisar vände jag till min fördel: att helt själv bestämma löptempo. Jag ville testa att behålla samma tempo alla åtta milen istället för att sakta men säkert tappa fart mil för mil. Mitt bekväma långpasstempo är 6:30 per kilometer, så jag bestämde mig för att gå ut lite lugnare med ett tempo på 7:00 per kilometer. Vis av erfarenheten från förra gången trodde jag kanske inte riktigt på att jag skulle kunna hålla detta tempo hela vägen, men ville ändå ge det hela en chans.
När klockan skiftade från 23:59 till 00:00 gav jag mig av på min första mil. Jag trodde att det skulle vara svårt att hålla så pass låg fart, men det gick lättare än vad jag trott. Faktum var att jag under de kommande milen fick anstränga mig för att komma upp i min planerade hastighet. Redan under den andra milen som startade kl 03:00 på morgonen, började jag känna mig lite sliten, och så gick det - inte helt oväntat - lite trögare för varje mil jag avverkade. Den femte milen var riktigt jobbig och den sjätte snäppet värre, så jag bävade inför de två återstående sträckorna.
När jag gick ut för min sjunde mil vid 18-tiden på kvällen var det som om det plötsligt vände. Jag tänkte att efter den här milen är det bara en mil kvar. Det var nästan som att jag hade genomfört det hela trots att jag faktiskt hade två mil kvar efter sex mils löpning i benen. Det var inte bara mentalt som det kändes bättre. Efter de inledande minuterna när benen och kroppen sakta värmdes upp och jag började hitta rytmen, gick det förvånansvärt lätt att löpa. Det var som att kroppen gav upp sitt motstånd: "jaja, om det är det här du vill att jag ska göra så..." Det var bara att springa på och trots att jag var sliten (jag lovar, sex mil sätter sina spår i benen) kom jag på mig själv att njuta av att ta mig fram löpandes, det här är ju riktigt kul! Jag väntade på ett bakslag men sprang med ett leende på läpparna hela vägen hem.
Sista passet körde jag på i samma stil, men fick anstränga mig lite mer. Dels var framsidan av mina lår vid det här laget ganska ömma och så ville jag att min sista sträcka skulle bli den snabbaste. Jag lyckades med föresatsen och sprang min sista mil på strax över 1:07 med ett tempo på 6:43 per kilometer. Mycket nöjd med min insats slängde jag mig i badkaret med datorn och en tallrik mysli.
För övrigt slumrade jag till i några minuter mellan pass två och tre och vid ett senare tillfälle. Efter varje pass satte jag på kallvattenkranen och lät överkroppen ta de första sekundernas rumstempererade vatten och duschade sedan benen med kallvatten i en halvminut. Ingen tvål, utan på med mina sunkbyxor och en långärmad ulltröja. Totalt använde jag tre till fyra set med olika löparkläder som jag försökte hinna torka innan jag använde dem på nytt. Efter varje pass åt jag en liten måltid med gröt, mysli eller pasta och tomatsås. Jag såg också på några dokumentärer bland annat den här om träningsmyter.
Nu är det dags att sova så jag orkar gå upp och springa till jobbet i morgon bitti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar