Långpromenader och kryckor

Den här perioden skulle bli början på mitt nya träningsliv. Jag skulle börja med ett åtta veckors teknikträningsprogram för att förbättra min löpning, jag skulle börja med mer systematisk styrketräning, jag skull åka ut med rullskidorna oftare än var sjätte månad, jag skulle intensifiera min simträning och jag skulle gå allt längre promenader. Istället sitter jag i soffan och knaprar värktabletter, lyssnar på podcasts om människor som utmanar sina gränser och läser orienteringsteori. Vad var det som hände?

Istället för träning: orienteringsteori och smärtstillande

 Det började förra torsdagen för en och en halv vecka sedan. Jag kände en lätt smärta som strålade ned från höften i höger ben. Det hindrade mig inte att gå 19 kilometer till jobbet dagen efter. Under helgen hade jag besvär och kunde inte riktigt utföra sidospringning under mitt första (och senaste) teknikträningspass. Det gick väl inte heller helt lysande att träna på kadensen under de minuter jag gjorde det. På söndagen tränade jag 45 minuter på crosstrainern utan problem, så jag bestämde mig för att promenera hem från jobbet på måndagen.

Ganska snart märkte jag att benet inte var i så bra skick och ett par timmar in i promenaden började jag halta mer och mer. Jag gick tolv kilometer på drygt tre timmar och ringde sjukvårdsupplysningen som rekommenderade mig att gå till min husläkare. Senare på kvällen kunde jag inte stödja på min fot och jag fick gå med kryckor.

På tisdagen fick jag smärtstillande och antiinflammatorisk medicin på recept och läkaren trodde att det var överbelastning, kanske någon kota som tryckte på någon nerv. Som alltid när jag har någon åkomma intalar jag mig själv att vara tacksam och njuta av livet när jag är frisk. När jag är vid god hälsa tenderar jag att ta det för givet.

Så nu försöker jag njuta av min möjlighet att göra saker stillasittande och det är inte så dumt. Speciellt när smärtan släpper en del och jag kan ta mig fram utan kryckor igen. Får bara se till att starta lugnt och fint när jag har återhämtat mig. Som tur är börjar jag inte klättra på väggarna när jag är utan träning några dagar. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag har noterat det förut.

Rapport från Sörmland Ultra Marathon

Idag genomförde jag mitt andra ultramarathon (jag räknar inte med Ursvik Ultra som jag på grund av sjukdom promenerade). Det var samma lopp som mitt första ultramarathon: Sörmland Ultra Marathon (även känt som SUM). I år var jag bättre förberedd med både fler intervallpass och backpass i benen. Och det märktes!

Här springer jag sida vid sida med min gamla sambo Håkan (235)

Fotograf: Mats Dänsel

Efter tre mil förra året var jag helt slut i benen och jag fick tankar som "Ultramarathon passar nog inte alla". De sista två milen tog jag mig fram på ren vilja om med draghjälp av min medlöpare Kay. I år hade jag ingen vapendragare, men sprang i början med min gamla sambo från husockupationen av Skaraborgsgatan, Håkan.

Jag kan inte påstå att mina ben var pigga i år, men de höll bra mycket bättre än förra året. Inga tankar på att sluta dök upp, fast jag blev rejält trött. Jag kunde dock slänga upp foten på ett bord efter målgång för att klippa bort chipet.

Jag hade inget direkt mål mer än att jag ville vara snabbare än förra året. Vid fem kilometer blev jag lite nervös då vänster fotled började göra lite ont. Jag koncentrerade mig på att hålla ett rakt och stadigt löpsteg, vilket inte var så lätt bland alla rötter och stenar. Efter någon kilometer kände jag inte längre av fotleden och det återkom bara en släng av smärta vid 20 kilometer som snart försvann igen.

Det var uppehåll hela loppet och i början var det inte så mycket lera. Det blöta som fanns var det lätt att kryssa mellan och på asfalten och grusvägarna var det inga problem. Efter sista långa asfaltssträckan efter drygt 30 kilometer förekom det dock partier som var slippriga och svårlöpta. En gång föll jag och körde ner handen rakt i leran, så det var bara att suga i sig vatten från vätskeblåsan och tvätta mig ren.

Sista milen var tung, fast underlaget var av snällare slag. Det såg ut som jag skulle klara förra årets tid utan större problem, men 45-kilometersmarkeringen dök inte upp förrän väldigt sent. Jag blev nervös och försökte höja tempot vilket inte var så lätt efter så mycket spring i benen. När jag kom ner till sista vätskekontrollen fick jag svar att det var 2,66 kilometer kvar och tiden skulle räcka med råge. Motivationen att pressa mig sjönk och sista sträckan gick nog inte så fort. Jag tog mig i mål på 5:21:45, nästan åtta minuter snabbare än förra året, vilket jag är mycket nöjd med.

Nu lägger jag ner min vanliga löpträning och satsar enbart på ett åtta veckors teknikträningsprogram utifrån Magnus Hagströms bok Snabbare, starkare, löpare. Därtill lägger jag mina crawlträningspass, styrketräning och förhoppningsvis ett och annat pass med rullskidor. Tänkte också börja med lite längre promenader för att stå väl rustad inför sommarens Fotrally.

Höstens första långpromenad

Idag var det äntligen dags för höstens första långpromenad. Med två dagar kvar till Sörmland Ultra Marathon hade det väl egentligen varit bättre med en kortare promenad. Jag gick 14 kilometer under två timmar och 20 minuter, inte överdrivet fort men ändå ett snabbare tempo än under Fotrally. Jag kände mig faktiskt lite stel i benen efteråt. Det här var bara en uppvärmning; framöver kommer jag, som jag skrivit tidigare, koncentrera mig på färre och längre promenader. Jag kommer satsa på att öka både tiden och längden för varje promenad jag tar mig an.

Jag fick en sjöglimt under höstens första långpromenad

Så har min propaganda sakta rönt en smula framgång. Jag försöker trumma ihop ett lag på min arbetsplats och nu har den första personen anmält sig. Välkommen till din längsta tävling Nils! Som självskriven (?) lagkapten kommer jag att coacha mina lagkamrater att överträffa sin egen förmåga. Vi får se om de är lika envisa och målmedvetna till fots som på jobbet.

Kombinationen hjärna och fötter

I går genomförde jag Hässelbyloppet. Jag hade två mål; att slå mitt personbästa och att komma under 45 minuter. Jag lyckades klara bägge målen, men inte med så bred marginal som jag hade hoppats. I början av loppet trodde jag att jag skulle komma under 43 minuter. Under sjätte till åttonde kilometern höll jag ett tempo som låg över mitt planerade genomsnitt så jag fick kämpa hela vägen in i mål för att lyckas.

För första gången sprang jag milen snabbare än 45 minuter

Varför skriver jag då så mycket om löpning i denna blogg som handlar om ett lopp där en ska gå? Det finns olika anledningar till detta. För det första tror jag att en bra förutsättning för att komma långt i Fotrally är att kroppen är van vid att röra på sig. En annan anledning är att de som tar sig längst under Fotrally verkar vara ultralöpare hela bunten. För mig fungerade därför Hässelbyloppet som ett fartpass inför Sörmland Ultra Marathon som jag ska springa nu på lördag.

Men den främsta anledningen för mig att skriva om annat motionsutövande än gång och promenader i denna blogg är nog ändå min förhoppning att oavsett utmaning kan jag överföra min erfarenhet till Fotrally. Att sätta mål och genomföra dem stärker tilliten till min förmåga att sätta upp och klara av nya mål. Vad jag förstått av vetenskapliga undersökningar ökar chansen att uppnå det jag vill om jag har en positiv förväntan och även en praktisk erfarenhet som backar upp min positiva förväntan. För mig är det viktigt med faktiska resultat. Jag tror inte jag kan ligga på sängen och visualisera hur jag går två dygn i sträck och så kommer jag lyckas. Däremot om jag kombinerar hjärna och fötter kan jag nog ta mig riktigt långt.

Att lära av mina misstag

Igår morse fick jag en lektion i ödmjukhet. Efter att under ett par månader stadigt ha ökat både längd och tid på mina långpass gick jag in i väggen. Som jag sa i mobilen till en av mina arbetskamrater: "Jag är slut som människa." I fredags sprang jag 27 kilometer med nio kilo på ryggen. I lördags och söndags körde jag ett back- och ett intervallpass. I måndags sprang jag drygt tio kilometer och i tisdags sprang jag ett tidigt morgonpass med några spurter mot slutet.

Jag kände mig stark och allt kändes bra inför onsdagens planerade 30-kilometerspass. Jag hade några kilo mindre på ryggen än i fredags så jag trodde inte att det skulle bli några problem. Men redan efter några kilometer märkte jag att jag hade svårt att hålla mitt planerade tempo på 6:30 per kilometer. Efter en mil började jag planera om min tänkta rutt så att jag skulle komma fram i tid till jobbet. Vid 18 kilometer började jag känna mig rejält trött och några kilometer senare formades insikten att jag inte skulle ta mig fram springande i 30 kilometer.

När jag sprungit knappt 24 kilometer bestämde jag mig att börja promenera istället. Jag är inte van att ge upp mina träningsmål och att kroppen tar helt slut som den gjorde har jag knappt någon erfarenhet av under mina år som motionär. I den stunden var det skönt att ha föreläsningen med Simone Moro - en italiensk bergsbestigare - i färskt minne. Han berättade i måndags på Chinateatern att det inte är något misslyckande att inte nå sitt mål. Han ser sina expeditioner som ett utforskande och ett upptäckande. Hans budskap var således att oavsett om vi uppnår det vi planerat eller inte har vi blivit rikare på erfarenhet.

I mitt fall kunde jag identifiera fyra komponenter som bidrog till att min kropp sa nej:
1. Många dagars ganska hårda påfrestningar i form av löpning.
2. Ganska lite sömn dagarna innan, fem respektive sex timmar.
3. För lite vatten under löppasset, bara 0,8 liter.
4. En fastedag dagen innan ett långpass.

Med drygt två veckor kvar till Sörmland Ultra Marathon kommer jag ändå dra ner på träningsmängden, men jag hoppas att jag tar med mig erfarenheten från detta löppass in i framtiden och istället gör nya misstag så jag får chans att lära mig ännu mer. På något sätt hoppas jag att denna erfarenhet gör att jag också står bättre rustad inför Fotrally 2015.

Lägesrapport

Fotrally 2015 känns ganska avlägset, men min träning är i full gång (utan så mycket gång). Just nu ligger fokus på Sörmland Ultra Marathon som går av stapeln den 18 oktober. Jag har de senaste veckorna stadigt ökat längden på mina långpass och i morgon förmiddag är planen att springa 27 kilometer till jobbet på tre timmar. Mina långpass har känts bra; jag har varit pigg och kunnat hålla farten uppe. Jag har även lagt in en tio minuters tempoökning nära slutet där jag sänkt farten till 4:45-5 minuter per kilometer.

Som jag nämnde ovan har jag inte gått så mycket. Det blir några trekilometerspromenader i veckan när jag går från jobbet. Jag hörde av PerOla (min forne lagmedlem) att han inte gått så länga sträckor inför årets Fotrally. Däremot sprang han desto längre - bland annat Olympian Race, ett 18-milslopp i Grekland - och det hindrade honom inte från att gå 51 timmar under Fotrally. Efter Sörmland Ultra tänker jag istället för många kortare promenader satsa på färre riktigt långa sträckor.

Annars fortsätter jag att stå upp när jag åker pendel och tunnelbana. Står också ständigt vid mitt skrivbord på jobbet. Och när det passar och jag inte känner mig alltför generad försöker jag ställa mig upp var tjugonde minut vid längre möten.

Jag vill passa på att gratulera tre av mina forna lagkamrater som har blivit uttagna till det svenska landslaget som ska delta på Fotrally 2015. Du kan följa deras framfart på bloggen Fotrallylandslaget. Jag kanske har hittat ett nytt lag inför nästa år då minst tre arbetskamrater visat intresse för denna udda tävling. Jag återkommer i frågan när jag lyckats övertalat dem att anmäla sig.

Inget slår känslan

Detta är en blogg om att gå. Att gå så långt tills jag stupar. Vad jag har förstått har de fotrallyister som även är ultralöpare en stor fördel under tävlingen. Därför handlar denna blogg också om löpning.

Jag har anmält mig till Sörmlands Ultra Marathon som går av stapeln den 18 oktober och idag var tiden mogen för att utöka både löptid och löplängd. Jag har fördelen av att ha en av mina arbetsplatser nära Sörmlandsleden. Jag kan också välja sträckor allt från nio kilometer och uppåt att springa till min arbetsplats.

Med fem kilo på ryggen och väldigt kuperad terräng med både mängder av stenar och rötter på stigarna gick det inte så fort; jag hann 15,5 kilometer på två timmar. På detta sätt laddar jag mig både kroppsligt och mentalt inför utmaningen om en och en halv månad - och i förlängningen inför Fotrally 2015.
Och inget slår känslan av att kunna uträtta mina behov med en utsikt över en stilla insjö i Sörmland en tidig morgon på väg till jobbet.

Var går du helst på toa? Jag väljer denna plats. 

Siktet inställt på Sörmland Ultra Marathon

Årets Fotrally ligger två månader bak i tiden och sommaren har förflutit med få promenadsträckor på max tre kilometer. Överhuvudtaget tog jag det lugnt med träningen de första veckorna efter rallyt. Jag lät benhinnan återhämta sig ordentligt och väntade med första löppasset i drygt tre veckor. Istället simmade och cyklade jag. Kunde dock inte låta bli att anmäla mig till Sörmland Ultra Marathon (SUM) i oktober, så nu är det dags att förlänga mina löppass som i sommar sällan överstigit 10k.

Några dagar efter rallyt samlades mitt lag the Pirates of the Magelungen hemma hos Fredrik och firade lagsegern. Det blev många anekdoter och mycket skratt samt poserande framför kameran (som synes med inspiration från Madness och One Step Beyond). Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte, enligt insiderinformation ryktas det om nya lagbildningar. Jag får säkert anledning att återkomma i detta ämne.

För att komma till bukt med benhinnan har jag börjat med att styrketräna framsidan av smalbenen. Jag har kommit på en lite udda övning där jag sätter framfoten under en hurts och lyfter hurtsen med hälarna i golvet. Jag fortsätter också med min övning jag fick vid mitt kiropraktorbesök innan rallyt: att stå med hela foten på golvet så långt ifrån väggen att jag ändå med böjt ben når väggen med knät. Högerfoten är fortfarande inte lika vig som vänstern vilket enligt teorin kompenseras med att jag belastar vänster ben mer. Det var troligtvis detta som orsakade min benhinneinflammation.

Efter sommarens lite lugnare träningsdoser har jag nu återigen börjat stå på pendeltågen och vid skrivbordet på jobbet. Jag kommer nog fokusera på löpning fram till SUM, men därefter är det dags att börja förlänga promenadsträckorna så jag står redo för att försöka ta mig riktigt långt 2015.

Årets lista Fotrally 2014

Här kommer min alldeles egna personliga lista över årets Fotrally. Den är vinklad, subjektiv och orättvis. Håll till godo!

Årets gaphals: Thomas Gjutarenäfve, inte helt otippat för veteraner kanske

Årets förnuftigaste: nr 2 Axelsson och nr 6 Grebräck, nu är det farligt och det klokaste är att bryta på grund av nattmörkret

Årets lag: Pirates of the Magelungen, sista laget med fem deltagare kvar och vinnare av lagtävlingen

Årets vinnare: nr 1 Cannavá, behövs inga kommentarer, det är bara att lyfta på hatten, stort grattis!

Årets tvåa: nr Jensen, ett lopp där både kvinna och man delar på bästa tiden, mycket imponerande!

Årets mörkläggning: nr 1 Cannavá, började med tidernas längsta formsvacka på 25 timmar

Årets rookie: nr 95 Oskarsson, gick med jeans och skjorta och verkade helt oberörd medan den ena efter den andra bröt

Årets krav: nr 3 Forsströms pappa, "Ingen lagmedlem lägger av innan alla andra lagmedlemmar är ute!"

Årets mest irriterande: Pirates of the Magelungens ballonger, när de blåste upp i ansiktet kunde de reta gallfeber på den mest härdade fotrallyist

Årets pb-kross: nr 4 Jensen, 22 timmars putsning av personbästa!

Årets måltrend: att inte ha något mål, har sällan hört så många inte ha något mål i ett lopp

Årets skotrend: helt vanliga löparskor, såg inte många barfotaskor, kängor, sandaler eller Hokas

Årets konflikt: nr 33 Scharp och Maria Akraka, barfotaskor vs uppbyggda skor

Årets värsta sträcka: timmarna runt tredje depåstoppet, inte bara jag höll på att knäckas av vattenbristen

Årets argaste: bonden innan Malmköping, blåste förbi och sprutade grus på oss deltagare med någon decimeters marginal

Årets bröt pga: nr 63 Cederbom, "Blev mentalt frisk..."

Årets speleman: nr 74 Kenward, en britt som spelade fiol i tid och otid

Årets mest besvikna: nr 11 Hausmann, enligt hörsägen på tok för lite asfalterade raksträckor

Årets publikfrieri: nr 2 Axelsson, på begäran visade han sjungandes upp en latinsk dans inför kameran

Årets uppladdning: nr 100 Elmgart, värmde upp med Fotrally inför ett 30-milslopp med 28 000 (!) höjdmeter i alperna

Årets stressigaste: andra depåstoppet, när vi deltagare anlände var inte alla väskor utplacerade och de som låg på vägen låg i oordning

Årets pannben: nr 106 Magnusson, tog sig haltande in i Malmköping efter många, långa timmars plågsam promenad

Årets funktionär: Matilda (tror jag hon hette), en fantastiskt peppande glädjespridare som stöttade nr 106 Magnusson hela vägen till Malmköping

Årets barmhärtiga samarit: nr 105 Sundells skjuts, jag fick mitt i natten skjuts ända hem till porten

Årets tramsigaste: studion under lördagskvällen, den intellektuella nivån var sannerligen inte hög

Fyll gärna på egna förslag i kommentatorsfältet.

Fotrally avklarat #fotrally2014

Den korta versionen: Jag började gå kl. 21 på torsdagskvällen, fick ont i benet efter 20 timmar och gick i sex timmar till innan jag bröt.

Den långa versionen: Äntligen var det torsdag 26 juni och tävlingsdag! Uppladdningen var inte helt optimal. Jag hade tagit ledigt från jobbet redan från onsdagen för att få sova ut ordentligt. Både tisdags- och onsdagskvällen tittade jag på film med min yngste son. Trots mina lediga dagar lyckades jag inte somna om efter dryga sju timmars sömn, varken onsdag eller torsdag morgon. Under torsdagen försökte jag mig även på en tupplur någon timme innan avfärd, men det blev bara lite vila.

Handlat och tvättat alla kläder jag skulle ha med mig hade jag gjort, men min vana trogen var jag sen med andra förberedelser. Stora delar av torsdagen ägnade jag åt matlagning och packning. Jag bakade tofu- och spenatpiroger som jag frös in ett par timmar innan jag tog mig till starten (så att de skulle vara fräscha lite längre). Jag gjorde också egna nöt- och fruktbars (*se recept nedan). Supportväskan (som jag skulle få tillgång till var sjätte timme) packade jag utöver ovanstående med extrakläder, skor, bananer, sojamjölk, mysli och lite annat sått och gott.

Så åkte jag till Thorildsplan och mötte mina lagmedlemmar PerOla, Niklas och Tomas. Vi fick varsin heliumballong med en Jolly Roger på som "lagdräkt" för vårt lag Pirates of the Magelungen. Fredrik fick skjuts och de körde vilse, så han mötte upp oss i Rålambshovsparken. Innan start blev jag intervjuad, hämtade nummerlapp, lämnade in supportväskan, ställde upp på gruppfoto och smörjde in fötterna och rumpan.

Kl. 21:00 gick starten och vi gick över Västerbron, Liljeholmsbron och vidare utmed röda linjen ut ur Stockholm. Innan och efter Södertälje gick vi på vägar där jag undermånga år både cyklat och sprungit till och från jobbet. När vi närmade oss Södertälje var det dags för första depåstoppet. Jag började släpa väskan med mig. men märkte att många stod kvar och packade in och ur på plats. Jag följde deras exempel och gjorde likadant vid kommande stopp. Toabilen stannade till lite grann och det var inte samma hets som jag inbillat mig. Deltagarfältet drogs ut och jag kunde ta mig fram till täten, sätta mig vid vägkanten och smörja in bägge fötterna och byta strumpor innan jag blev upphunnen av de bakersta deltagarna.

På väg in i Södertälje drog deltagare nummer 74 Kenward fram fiolen och spelade en och annan anglosaxisk slagdänga. Uppskattat av vissa - jag tyckte att det var ett trevligt initiativ - men andra var inte lika roade. Någon timme innan han bröt sökte jag upp honom eftersom han forskar kring barn och altruism. Jag var nyfiken på hans forskningsresultat eftersom jag själv är intresserad av hur vi kan bemöta varandra med empati. Han var dock rejält trött och jag fick inga längre utläggningar ut ur honom.

När vi kom till utkanterna av Nykvarn efter elva timmars promenad fick jag min första ordentliga svacka. Jag kände mig trött och fötterna var riktigt ömma. Vet faktiskt inte hur länge det höll i sig, men när vi passerat Nykvarn var det dags för nästa depåstopp. Jag tror det fick mig ur svackan för funktionärerna var inte riktigt klara med att lasta ur väskorna och de väskor som låg på marken låg inte i nummerordning utan huller om buller. Jag hittade i alla fall min väska och plockade på mig några piroger, ett par halvmosade bananer och annat smått och gott. Jag passade också på att byta min långärmade ulltröja mot en svalare långärmad funktionströja. Eftersom det inte skulle bli så varmt hade jag bestämt mig för att skippa solskyddskräm och istället skydda kroppen med kläder. Min lagkamrat nummer 3 Forsström hittade inte sin väska utan sprang fram och tillbaka och svor och gormade.  Efteråt hörde jag att han till slut fått tag på den.

Vi fortsatte västerut och nu var det emellanåt ganska kuperat och grusväg för hela slanten. Detta var okända vägar även för arrangörerna och vid en vägkorsning gick vi fel väg flera gånger innan vi kom rätt. Marley - son till några av mina gamla vänner - var volontär och drog för tillfället rullatorn (eller den fyrhjulta sparkcykeln) och han fick ett par svettiga minuter då han sprang fram och tillbaka och försökte komma först i täten av fotrallyister.

På dessa små grusvägar passerade vi knappt några hus och just då var vädret som soligast. Arrangörerna hade svårt att hitta vatten och vissa av oss fick gå länge utan vätska. När det väl kom vatten kunde vi bara fylla flaskan med ett par deciliter så det skulle räcka till alla. Sedan dröjde det en halvtimme eller mer tills nästa knappa påfyllning. Det var helt klart påfrestande för psyket och det blev en lång andrasvacka för mig. När sedan tredje depåsträckan kom var den framflyttad för väskbilen hade inte hittat dit i tid och det blev ytterligare ett stressigt depåstopp. När sedan Gjutarenäfve (en av grundarna till Fotrally) hetsade på brast det för vissa som tyckte att arrangörerna borde kompensera för den bristfälliga planeringen. Jag hann i alla fall byta strumpor innan jag gav mig ut på ännu en vattenfattig sträcka.

Någon gång tidig eftermiddag ringde mobilen. Det var någon från P4 som undrade om de kunde ringa vid femtiden och ställa några frågor. Jag bangar såklart inte för lite mediauppmärksamhet och vi pratade på en stund. Jag frågade hur han fått tag på mitt namn och det visade sig att han googlat runt bland deltagarna och hittat just denna blogg.

Någonstans runt 20 timmar började jag få ont i vänsterbenet. Jag är ingen hejare på anatomi, men enligt en av mina lagmedlemmar tydde det på vajsing med benhinnan. Det var samma ben och ställe som smärtade som när jag gick pilgrimsleden för drygt ett år sedan. Med tanke på den erfarenheten blev jag orolig. Jag ville inte sätta pannbenet över kroppen och riskera att dra på mig en långvarig skada. I samtal med mina lagkamrater fick jag både förståelse, pepp och coachning. Ingen skulle visa några sura miner om jag bröt och jag fick rådet att testa att springa för att se om en annan belastning hade någon inverkan.

Först ringde jag hem till Hanna och meddelade att jag var på väg att bryta.När jag hörde hennes röst kom tårarna. Som vid flera andra ansträngningar blir det tydligt vad det är jag värdesätter i livet. Jag satte mig och väntade på toabilen och när den kom ikapp reste jag mig och joggade fram till täten och satte mig ner igen och vilade någon minut innan toabilen närmade sig. Det var skönare att springa och det gjorde inte lika ont. Jag förstod att det inte var någon långsiktig strategi, men tänkte se om det fungerade in till Malmköping. Jag upprepade denna procedur oräkneliga gånger och ibland gick jag en stund och samtalade med andra deltagare och funktionärer. Jag försökte att inte lägga någon prestige (tror att det är svårt att undvika helt och hållet) i att klara 24-timmarsgränsen och det tillsammans med samtalet  med Hanna gjorde nog att det blev lättare för mig att ta mig framåt.

Strax efter att jag fått ont i benet ringde programledaren från P4 och vi hade en pratstund tillsammans. Just då tyckte jag det var tråkigt att hon ringde precis innan jag fick ont. Annars hade jag varit mer peppad och energisk. Så här i efterhand är jag glad att samtalet skedde just då så att jag inte vräkt ur mig att jag skulle gå minst ett dygn till. Här kan du lyssna på inslaget.

Något annat som hjälpte mig på väg in mot Malmköping och 24-timmarsgränsen var att jag fick tillfälle att peppa andra deltagare som slet ont. Nummer 37 Lindeborg haltade betänkligt i flera timmar och när   hon passerade sitt personbästa med tio timmar var vi några som gjorde vågen. En annan jag pratade en del med var nummer 33 Magnusson. Han haltade och grinade illa och blev påhejad av en fantastiskt peppande funktionär. Jag hade sett hur han börjat halta många timmar tidigare och då trodde varken jag själv eller han på att 24-timmarsstrecket skulle passeras.

I Malmköping gick vi igenom värdshuseet där vi fick ta emot ståendes sång från matgästerna och blev bjudna på Cola, kycklinklubba och kaffe. Jag skippade kolan och tog en halv mugg kaffe, kanske andra koppen kaffe för året. Eftersom det traditionellt hoppar av några deltagare efter 24-timmarsstrecket tänkte jag att jag kunde vinna några placeringar genom att utnyttja min resterande toatid. Efter två tidigare snabbesök hade jag hela 22 minuter kvar. Efter ett besök på toaletten satte jag mig utanför och vilade benen tills min dygnstid på 25 minuter gått ut. Denna taktik gav dock inte några förbättringar i resultatlistan. Det var nio deltagare som hoppade av inom en tidsrymd av tolv minuter och efter det skedde inget avhopp innan det var dags för mig.

Eftersom det var 26 deltagare kvar förstod jag att det skulle dröja några timmar innan det var dags för en topp-20-placering. Jag började därför förhöra mig ordentligt på hur det går till när jag bryter. Jag fick ett tips om att en deltagare, nummer 105 Sundell, väntade på skjuts. Jag letade upp henne och frågade var hon bodde (Kallhäll) och om jag kunde få skjuts in till stan. Det gick fint, men det skulle enligt GPS:en dröja till 22:35 innan skjutsen kom till Malmköping och sedan ytterligare en stund för att hitta oss när vi närmade oss Sparreholm. Det räckte tillräckligt långt för att bräcka min lagmedlem nummer 6 Grebäcks debuttid på 25 timmar och 49 minuter. När skjutsen kom föreslog min nyfunna vän att vi skulle gå tio minuter till så vi landade på 26 timmar. Jag kontrade med elva minuter och bräckte därför min andra lagkamrat nummer 2 Axelssons sämsta tid med en minut.

Jag tog adjö av och tog alla kvarvarande deltagare i hand, omfamnade mina lagkamrater och önskade dem lycka till på resten av rallyt. Jag blev lovad skjuts ända hem till porten och oerhört glad och tacksam satte jag mig i bilen och försökte ha fötterna i den minst plågsamma ställningen.

I skrivande stund, drygt 54 timmar efter start är de två sista deltagarna nummer 2 Cannavá och nummer 4 Jensen fortfarande kvar i tävlingen. Mitt lag tog annars hem gruppsegern och jag är oerhört imponerad av mina lagkamraters insats; de slog alla sitt personbästa med mellan tre till nästan tjugo timmar!

*Recept på nöt- och fruktbars. Jag tog 1,5 dl av vardera cashewnötter, mandlar, hasselnötter, sorosfrön och pumpafrön. Mixa dem länge i en matberedare tills de börjar olja sig. Häll i 1,5 dl russin och lika mycket dadlar och aprikoser och mixa en stund till så det blir en slät pasta. Tryck ut det hela i en form eller plåt. Låt svalna (massan blir varm efter lång mixning) och skär sedan upp i lämpliga bitar. Just den här omgången blev riktigt oljig, så innan jag förpackade dem pudrade jag på kanel.

Nedräkningen har börjat

Nu är det bara några dagar kvar innan torsdag då startskottet för Fotrally går. Inför dagens promenad hade jag inte hittat något tillfälle att testa mina nya sandeler någon längre sträcka. Det kanske inte är optimalt att gå en flera timmar lång promenad bara fyra dagar innan tävlingen börjar. Åtminstone en av mina lagkamrater vilar helt en vecka innan tävlingen. Själv kör jag mer på Jonas Coltings linje (som inte tror på vilodagar) och bibehåller träningen, men drar ner på vardagsmotionen. Detta började redan förra veckan med att jag sitter både när jag åker pendel och tunnelbana samt vid skrivbordet på jobbet.

Fötterna klarade sig hursomhelst utmärkt under mina dryga två mil i sandalerna, så jag kommer ha med mig tre par skor att byta mellan under mina tävlingsdygn. Dagens väder var utmärkt för att testa två andra attiraljer. Det var omväxlande regn och solsken så jag fick prova både paraply och keps med solskydd för nacken. Paraplyet tror jag starkt på. Jag kommer ha med mig regnkläder, men om det regnar mycket är det skönt med ett paraply. Jag kommer att testa att haka fast det med en karbinhake så slipper jag bära det och kan bara balansera det över huvudet. Jag kommer nog också att satsa på långärmat under de soligaste timmarna, så slipper jag ha med mig solskyddskräm.

Det är lite pirrigt så här dagarna innan start. Årets startfält är riktigt starkt med flera tunga namn inom ultralöpning. Det blir nog många som hakar på över ett dygn. Historiskt har cirka fyra femtedelar slutat gå efter ett dygn, men jag misstänker att andelen taggade deltagare kommer vara högre i år. Den som inte har förmånen att vara med kan följa hela loppet i realtid dygnet runt med både studio och livekamera. I skrivande stund har jag inte mer information än det som står på Fotrallys Facebooksida.

För att genomföra ett lopp jag kommer vara riktigt nöjd med oavsett min placering, behöver jag hjälp av er som läser. Skicka uppmuntrande tillrop och glada hejaramsor till mig på Facebook eller Twitter. Starten går kl. 21 på torsdag så följ mig och heja på mig hela vägen! 

Sista vakan, solbränna och länktips

Idag tror jag att jag vakade och gick mitt sista längre pass innan det är dags för själva Fotrally 26:e juni. Jag sov inte under natten och i morse startade jag min promenad som varade i drygt sju timmar under nästan 39 kilometer. Det var gassande sol och varmt. Dagens lärdom är: använd solskyddsfaktor! Nacken bränner lite och jag hoppas kunna sova i natt.

Något jag testade på riktigt denna gång var min solladdare. När mobilbatteriet var ner på drygt 10 procent pluggade jag in laddaren och den laddade på stadigt och säkert. Jag kommer alltså ha tillgång till nätet under hela rallyt. En och annan uppdatering lär det hinna bli. Mot slutet kan jag misstänka att all energi går åt till att hålla mig upprätt.

Det är inte bara jag som skriver om Fotrally, så här får du lite andra tips:

Bloggen Maratonmarschen handlar bara om Fotrally.

Här är några blogginlägg från folk som också ägnar sig åt annat än Fotrally:

Mia Thomsen en tidigare vinnare av Fortrally skriver sporadiskt om tävlingen.
Springcalle skriver också om Fotrally.
Femtiotaggaren skriver om ett långt träningspass.

Här följer några andra länkar:

Här hittar du artiklar, radioinslag och ett TV-klipp.

Och slutligen förra årets segrare i fin stilstudie.

En av otaliga vackra vyer under dagens promenad

Gångmarsch på nationaldagen

Jag har tillbringat den svenska nationaldagen med att gå sex mil. I vanliga fall brukar jag springa eller cykla till jobbet, men eftersom det är knappt tre veckor kvar till Fotrally passade jag på att ta en promenad. I går kväll gick jag till sängs tidigt och fick några timmars sömn innan jag gick upp vid midnatt. Jag kom iväg tjugo över ett och gick i drygt elva och en halv timme förutom några korta uppehåll för uppackning av mat ur ryggan och ett depåstopp vid Konsum i Järna.

Fötterna klarade sig riktigt bra i mina La Sportiva; trots en viss friktion hade jag inga blåsor vid framkomst. Jag kommer fortsätta med det vinnande konceptet att smörja in fötterna med Sportslick. Sportslick har dock inte funkat för att undvika skav mellan skinkorna, så jag testade en salva som heter Inotyl och den funkade klanderfritt. Min nya Haglöfsrygga funkade lika bra som vid förra långpasset trots att den var ganska fullastad. Jag testade även mina nya Klean Kanteen-flaskor och kommer nog nöja mig med att ta med en flaska och växla mellan sportdryck och vatten.

För övrigt kan jag meddela att sex mil är en lång promenad. Att gå dubbelt, tre eller kanske fyra gånger så långt kommer att bli en riktig utmaning. Jag har ett gäng olika målsättningar, så när jag klarat av ett mål (till exempel att gå 24 timmar) så har jag flera andra mål på lager, både kopplade till min egen och i förhållande till andras prestation.

Det märks också att det drar ihop sig till tävling i mitt lag Pirates of the Magelungen (för övrigt fortfarande felstavat på Fotrallys hemsida, trots offentliga påtryckningar). En av frågorna är hur prispengarna för bästa lag ska fördelas inom laget (att det finns andra lag som också kan vinna bortser vi ifrån). Jag är mest inne på att dela i lika delar, medan de andra verkar dra åt en mer konkurrensmässig fördelning av vinsten. Jag får väl försöka använda mina medlingskunskaper så vi alla blir nöjda.

En kul grej är att Fotrally kommer att direktsändas med både livekamera och studiotid hela loppet. Gå in på fejan och läs mer. Förhoppningsvis kommer jag att lägga upp små korta filmklipp under färdens gång och en och annan statusuppdatering lär det också bli. Så om du inte vill vara med eller stå och heja som publik kan du ändå följa mej och komma med käcka tillrop när jag behöver det som bäst.

Men varför inte passa på att anmäla dig? Det är tydligen några dagar kvar. Ja, självklart anmäler jag mig till Fotrally 2014.

Några av mina testade tillbehör, varav alla utföll till belåtenhet

Test av lagkamrat och utrustning

I fredags kväll strax innan kl. 21 knallade jag och en av mina lagmedlemmar Fredrik iväg på en 12-timmars-/6-milspromenad (vårt femmannalag heter "Pirates of the Magelungen", resten av lagmedlemmarna hittar du här). Det var lite av ett test för oss båda. Inte för att se om vi klarade sträckan, utan för att testa utrustning och upplägg. Ett extra plus var att vi stod ut och stormtrivdes i varandras sällskap, något som så småningom kommer att resultera i en överraskning för den Fotrally-intresserade allmänheten...

Fredrik stövlade på i sina nya Hoka One One, löparvärldens svar på moonboots. Raka motsatsen till barfotaskor med en sula på flera centimeter. Själv testade jag mina mer avskalade Merell med lite mer sula än deras barefoot-varianter. Det verkade gå hyfsat för oss båda. Vi blev lite ömma i fötterna efter några timmars promenad, men benen klarade sig bra och ömheten i fötterna förvärrades inte för någon av oss. Väl hemma såg jag inga skavanker och inte en tillstymmelse till blåsor på fötterna, så min Sportslick gjorde susen.

Jag testade också min nya superlätta Haglöfsrygga Gram Comp 25, en behaglig sak som väl kommer tjäna sitt syfte när det väl gäller. Jag märkte knappt av den och kommer att ha ännu mindre packning under själva tävlingsdagarna.

Mitt ullkoncept verkar fortsätta fungera bra, så tävlingsdagarna blir det kortärmad ulltröja, ullkalsonger och antagligen dubbla ullstrumpor, det innersta paret med tår. Dubbla par för att ytterstrumpan ska skava mot innerstrumpan istället för mot foten och tåstrumpor för att undvika skav mellan tårna. Däremot behöver jag hitta en vinnande metod för att undvika skav mellan skinkorna. Fredrik tipsade om salva för blöjbarn så jag funderar på Weledas Calendulasalva.

Fredrik testade sin 100/60-diet; 100 kilokalorier en gång i timmen. Själv hade jag ingen koll på kalorierna utan åt lite pasta och några bars då och då. Vi gjorde av med förvånansvärt lite vätska under vår strapats. Jag drack ungefär ½ liter äppeljuice och 1½ liter vatten.

Formen är således ytterligare vässad inför sommarens stora utmaning.

Så här glad är man efter 10 timmars promenad

Överjävlig plåga

Om Fotrally handlar om att stå ut med lidande har jag idag tagit några steg - eller rättare sagt tramptag - närmare målet. I morse cyklade jag till jobbet, en tur på drygt sex mil. Det började lite molnigt och småkyligt, men det var ok. Men snart började det regna och det höll i sig i två timmar.

Kalla och genomblöta smetade sig träningsbyxorna fast vid benen. Skorna var mättade med regnvatten och vid varje tramptag pressades vatten ut och in i strumporna. Handskarna kändes som att ha händerna i kalla fiskar. Kallt vatten lyftes i en strid ström från bakhjulet och perforerade ryggslutet. Regnet både blötte ned och immade igen solglasögonen och utan skydd blev blicken suddig av allt vatten.

Det var helt enkelt en överjävlig tur och en plågsam upplevelse. Pannbenet har växt några millimeter och jag bävar för att det låga tempot under junis stora begivenhet kommer resultera i många långa timmars envist traskande med en känslomässig upplevelse av evig pina. Jag kan knappt vänta tills det är dags!

Bilden vittnar om, men ger en ofullständig bild av dagens vedermödor

På besök hos knotknäckaren

För drygt en månad sedan deltog jag i en mil var tredje timme, där jag sprang åtta mil under ett dygn. Under detta dygn genomfördes en tävling där jag vann pris i klassen "Bästa peppen". Mitt pris blev en kiropraktorbehandling. Lite besviken skrev jag att om någon ville byta tog jag gärna en tröja i utbyte.

Det blev inget byte och igår tog jag mig till Globen för mitt inbokade besök. Jag fick göra diverse övningar och kiropraktorn drog och ryckte i mig lite här och där. Det mesta såg bra ut, men jag var lite stel i högra foten. Kiropraktorn sa att det inte spelade så stor roll vid löpning, men när jag går kommer foten att vidröra marken under längre tid. Detta resulterar i att jag kommer belasta vänster ben mer, vilket antagligen var orsaken till att jag fick ont i vänster vad under Ursviks Ultra.

Jag fick ett par övningar och bokade ett återbesök. Ena övningen ser du nedan. Den andra kan du pröva själv. Stå med foten mot en vägg. Böj benet utan att släppa upp hälen och nudda väggen med knäet. Kolla hur långt ifrån väggen du kan stå med fötterna och fortfarande knäa väggen. Är det lika stort avstånd? Grattis! Annars kan du öva upp den svagare foten med denna övning en halv minut åt gången tre gånger per dag.

Nu kommer jag vara ännu mer förberedd inför Fotrally!

Stilstudie hos kiropraktorn

Jobbiga prövningar

Under halva april har jag varit sjuk, så denna månad har det inte blivit så mycket konditionsträning som jag önskat. Igår tog jag igen detta med två sexmilspass på cykel. Eftersom jag bara cyklat tre gånger tidigare denna säsong och det längsta av dessa pass var på drygt 33 kilometer visste jag att det skulle bli tufft. Jag inbillar mig att genom att utsätta mig för jobbiga prövningar som jag tar mig igenom stärker jag psyket inför oundvikliga svackor under Fotrally.

Annars börjar funderingar gå kring utrustning och mat. Fick tips om att ha tåstrumpor så att tårna inte skaver mot varandra. Läste också att man kan ha dubbla strumpor på sig så att den yttre strumpan glider mot den inre istället för mot foten. Funderar också på om jag ska ha regnjacka eller paraply med mig. Och så är det det här med mat. Har för mig att jag hört att kolhydrater sätter fart på magen och att det är bättre med fet mat som energikälla. Tips mottages tacksamt!

Fick idag reda på att arrangörerna för Fotrally ändrat färdväg. Istället för att gå via Nyköping till Norrköping kommer vi gå via Katrineholm. Ett litet nerköp då jag hoppats på support från svärföräldrar/svåger/svägerska i Nyköping.

Den nya sträckningen för Fotrally

Vaka, kissa, skavsår och vuxenpoäng

Eftersom Fotrally lär hålla på ett par dygn vakade jag i natt på jobbet för att träna på att gå när jag är trött. Under natten såg jag bland annat den fantastiska dokumentären Löparnas ultimata utmaning (ligger kvar på URplay till 9 augusti 2014). Nu var det inga svårigheter att gå fast jag inte sovit under natten. Värre lär det väl bli om jag går så långt att jag hoppar över två nätters sömn. Och det har jag lite svårt att förbereda mig inför om jag ska vara en närvarande familjemedlem.

För övrigt har jag några problem. Jag vet inte varför, men jag tenderar att kissa väldigt mycket när jag går. Jag kan springa i timmar utan att kissa, men när jag går markerar jag som värsta hunden. Jag tror att det är bra att dricka så pass mycket att jag kissar någon gång. Men idag under drygt fyra timmars promenad drack jag kanske 0,6 liter vatten - nästan i underkant tycker jag - men lyckades ändå inte hålla mig mer än 20 minuter i sträck.

Ett annat besvärligare tillstånd är att jag får skavsår mellan skinkorna när jag går länge. Idag hade jag ingen salva så det kanske inte är så konstigt, men förra söndagen hade jag smörjt in mig med Sportslick, men fick ändå skav. Har du några tips så hör av dig!

Slutligen kan jag meddela att jag är stolt över mig själv. Med några kilometer kvar till slutdestinationen fick jag lite känningar i min vad. Jag vara bara några meter från en busshållplats så jag avbröt promenaden för att vila benet. Ibland segrar förnuftet. Stort!

Ibland gör sig våren mer påmind genom sol och värme än grönska

Förkylning och vadskada - en perfekt kombo

Att träna inför Fotrally skiljer sig från alla förberedelser jag tidigare gjort inför diverse lopp. Andra tävlingar kanske har varit långa, men de har ändå haft en tydlig inramning: att ta sig fram med hjälp av kroppen och möjligen något redskap en förutbestämd sträcka. Att träna inför ett marathon är förhållandevis lätt: spring massor av mil, gärna en del kortare intervaller, ett par längre pass runt tre mil i långdistanstempo och allt däremellan. Men att träna inför Fotrally?

Förra helgen gick jag 78 kilometer under 15 timmar i ett sträck. Men jag har ingen aning om vad som händer med kroppen om jag går i 24 timmar eller 36 eller 48. Vad händer med psyket när jag blir tröttare i musklerna och sömnigare och samtidigt inte har någon aning om vi som går kommer fortsätta en timme till eller ett halvt dygn?

Under kvällen passade jag på att ta ut komptid på jobbet och gick en dryg mils promenad på knappt två timmar. Förkylningen har inte släppt taget än, men vaden jag fick ont i för en vecka sedan kände jag knappt av. Om jag nu ska vara både skadad och förkyld är jag glad att de inträffar samtidigt. Mycket effektivare än om tillstånden skulle vara utspridda.

Sörmlandsleden, spartansk men ändå lite tillrättalagd

Skral start i stegtävlingen

Idag börjar Stockholms läns landstings steg- och aktivitetstävling. Vi ska gå motsvarande sträckan Hemavan till Kebnekaise under en fyraveckorsperiod. Det motsvarar 10 000 steg per dag som är ett allmänt vedertaget mått på hur mycket man ska röra sig per dag.

Tävlingsstarten är inte bästa timingen för mig med tanke på att det är dagen efter Ursvik Ultra. Som syns på stegräknaren har jag bara lyckats skrapa ihop 435 steg under halva dagen. Känner mig fortfarande ganska medtagen efter gårdagens långpromenad. Jag räknar ändå kallt med att jag kommer att ha skrapat ihop flest steg i mitt lag när tävlingen är slut.

Halva dagen har gått och jag har endast gått 435 steg

Den längsta natten, den längsta dagen

Jag tog mig till start i Ursvik Ultra med siktet inställt på att promenera. Min förkylning hade inte gett med sig och jag tog det säkra före det osäkra. Ursvik Ultras 75-kilometerslopp startar vid

Några minuter innan midnatt och start för Ursvik Ultra

midnatt och går på en kuperad 15-kilometersbana. I år var det deltagarrekord med cirka 100 anmälda i huvudloppet. Det går också ett 45-kilometerslopp som startar klockan tre på morgonen.

Mina förberedelser bestod i att smörja in mig med Sportslick på fötterna, ljumskarna och mellan skinkorna; för att undvika friktion och skavsår. Dessutom packade jag en ryggsäck med vattenblåsa, flaska för sportdryck, en burk för godis och mat att plocka till mig vid servicebordet för att ha med i spåret och en regnjacka. Jag satte på mig ullkalsonger (har annars aldrig kalsonger när jag tränar) och ullkläder närmast kroppen. Skinkorna blev ganska skavda och på ena foten hade jag en antydan till blåsa, annars fungerade mitt koncept riktigt bra.

En stark trend var att ha nummerlappen på byxan

Eftersom jag skulle promenera var det ingen mening att starta långt fram, så när starten gick började jag gå och lät alla springa före. Utöver några eftersläntrare förlorade jag snart alla ur sikte och jag gick ensam i natten innan jag blev passerad av den snabbaste löparen drygt två timmar senare.

Då alla sprang förde jag inga samtal med någon, men jag fick höra många hejarop av förbispringande löpare - både bland de snabbaste och nedåt i leden, så ultralöparna lever upp till sitt rykte att vara en prestigelös skara typer. På tredje sträckan hade jag några kortare samtal med löpare som gick.

Min taktik var att testa att gå fort och klara ett varv på två timmar och en kvart. Om jag skulle klara det tempot skulle jag hinna ut på femte varvet innan de drog linan inför femte varvet klockan nio på morgonen. På den kraftigt kuperade Ursviksbanan visade sig detta vara en övermäktig uppgift och jag föll in i ett tempo på ett genomsnitt runt tolv minuter per kilometer (tävlingsfarten under Fotrally).

Det var inga problem med min förkylning; jag hade ingen hosta, var inte direkt snorig och upplevde mig inte som sjuk. De enda gångerna pulsen höjdes rejält och jag blev lite flåsig var i de långa branta uppförsbackarna, annars knatade jag på i ett ganska behagligt tempo.

Mina varv hade lite olika karaktär. Det första varvet var mitt snabbaste och jag kanske tog ut mig lite i onödan för att försöka få med alla varv i den officiella resultatlistan. Ni ska veta att femton kilometer är ganska långt när man går. Dessutom om det är natt och man är ensam. Det var som att jag aldrig kom fram för att påbörja andra varvet.

Varv två och tre var ganska lika, med den stora skillnaden att det var ljust under varv tre. Det var en
stor fördel då det gick att planera lite bättre var det var minst lerigt någonstans. Trots allt var det 

Jag fick en mössa och jag provade Sportslick för första gången

inte så lerigt och jag klarade mig ifrån att trampa ner foten i en lerpöl och fick behålla strumporna torra under hela loppet. Annars var de här varven ganska tunga med en överhängande känsla av att det aldrig tog slut, kanske inte så konstigt eftersom jag varit ute i nästan nio timmar när jag avslutade
varv tre. Efter detta varv gick jag ut som den sista "löparen". Jag lämnade in "tidtagarstickan" och fick en mössa mot att jag lovade att rapportera in tiderna på varv fyra och fem.



Under varv fyra hände något märkligt. Det var som om jag släppte mina bedömningar om loppet, till exempel att det var långt, att det aldrig tog slut och så vidare. Jag bara gick och om det kom upp någon tanke om hur långt det var kvar fäste jag inte någon känsla vid tanken. Den fick bara vara där utan att värderas av mig. I detta tillstånd var det som om lyckan hittade in. Kanske är det så att lyckan alltid finns närvarande, men om jag fokuserar på andra saker får den inget spelrum. En spännande upplevelse och det roligaste varvet av allihop.

Skräp i spåret, mestadels från deltagarna i Ursvik Ultra

Efter halva det fjärde varvet började jag samla in skräp; godispapper och energigelförpackningar från andra löpare. Jag hittade också en "tidtagarsticka", som vi alla stämplade vid varvning. Om den kom
bort behövde man betala 500 kronor, så jag lämnade in den till arrangörerna och gjorde någon löpare där ute glad. Jag kände mig som en självutnämnd ambassadör för Ursvik Ultra; även om det inte var speciellt mycket skräp (jämfört med till exempel en musikfestival) så kunde nu andra se att löpare inte lämnar några andra avtryck än fotavtryck efter sig i naturen. Jag förstod sen att någon från arrangörsgruppen måste ha gjort samma sak för jag hittade knappt något skräp alls under första halvan av varv fem.

Varv fem fortsatte i varv fyras anda men efter ungefär halva varvet började det kännas tungt och jag längtade till att det skulle ta slut. Jag släppte uppmärksamheten någon minut och kom bort från "Extreme-spåret" som 15-kilometersrundan heter. Jag kände inte riktigt igen mig, men snart kom jag tillbaka till spåret, från ett lite märkligt håll. Efter en stund dök det upp en 3-kilometersmarkering och jag började ana att jag var på villovägar. Efter en stund hittade jag tillbaka till mitt spår, men då hade jag gått två kilometer längre än planerat. I samma veva började min vänstra vad att göra ont vid knävecket. Nu blev det lite av en golgatavandring och det var faktiskt en riktig plåga att genomföra de sista sex kilometerna. Jag hade heller inte direkt något större val; jag behövde komma till målgången för att kunna ta mig till Hallonbergens tunnelbanestation. Jag gick lätt haltande och led mig igenom sista biten.

Det hela bättrades inte på av att jag mellan varv tre och fyra bunkrade upp med allt för lite energi i min flaska och matburk. Min stapelföda hade varit bananer och kexchoklad nedsköljd med sportdryck, men utbudet sinade allt mer. Först försvann saltgurkan, sedan kanelbullarna och pizzabullarna, blåbärssoppan hann jag aldrig dricka innan den tog slut och kexchokladen var också uppäten. Under mina två sista varv i nästan sex timmar hade jag sammanlagt två bananer, två små pizzabullar, en halv kexchoklad och en energibar utöver en flaska sportdryck och lite vatten som tog slut under sista varvet.

När jag tog mig i mål var jag skadad, ensam, trött och tömd på energi. Jag satt på en bänk och tog igen mig ett tag innan jag tog en buss till Hallonbergens centrum där jag drog i mig en pizza och begav mig av hemåt. Nu när jag suttit och skrivit detta känner jag inte av vaden, men det känns när jag går. Hoppas en natts sömn gör susen.

Tider för den vetgirige:
Varv 1: 2:43:15
Varv 2: 3:05:27
Varv 3: 3:05:10
Varv 4: 2:51:24
Varv 5: 3:13:28 (ungefär 2 km längre än de andra varven)

Det är förkylt!

Fan också! Igår när jag vaknade hade jag känningar i halsen. Jag körde lite halvhjärtad egenvård (frukt och kallpressad kokosolja) samtidigt som jag kolhydratladdade genom att äta mackor mellan huvudmålen. Kanske inte den bästa kombon, och ja, jag vet att kolhydratladdning är en omtvistad upladdningsmetod inför långlopp. Inte är det bättre idag när jag vaknade efter endast sex timmars sömn. Fortfarande tjock i halsen och nu lite täppt i näsan (fast jag kan andas med båda näsborrarna).

Förkylning och blommor är ett säkert vårtecken

Varför denna fokusering på en liten förkylning? Jo, om 15 timmar vid midnatt startar Ursvik Ultra, ett 75 kilometer långt löplopp jag är anmäld till. Gick ut på nätet och letade lite råd och snubblade över denna info på Vasaloppets hemsida, efter den läsningen känns det ganska lugnt att istället för löpning sikta på en 75 kilometers långpromenad i natt:

 Tumregler för träning vid förkylning

• - Är du bara snuvig och/eller har lite ont i halsen, utan försämrat allmäntillstånd och utan allvarliga förkylningssymtom så går det bra att träna. Undvik högintensiv träning och korta det längsta långdistanspasset något, men fortsätt med låg- och medelintensiv träning.
• - Har du rejält on i halsen, kraftig hosta som river i halsen och/eller bröstet eller känner att ditt allmäntillstånd är försämrat bör du endast träna korta och medellånga pass med låg eller som mest medelhög intensitet (ju tröttare du är, desto lägre intensitet).
• - Är du rejält täppt i näsan och har ont över bihålorna så bör du vila från all regelrätt träning. Vardagsmotion som promenader och cykelturer i lågt tempo är fortfarande tillåtet.
• - Rejält försämrat allmäntillstånd, med trötthet, en känsla av att vara tung i huvudet, frossa, lock för öronen eller smärta över bihålorna eller bröstet innebär att du ska vila helt från träningen och ta det mycket lugnt med vardagsmotionen.

Min längsta löparsträcka under ett dygn

Så var det dags igen... Med viss bävan tog jag mig än en gång an utmaningen att springa en mil var tredje timme. Under lördagens dygn sprang jag totalt åtta mil från midnatt till strax efter kl. 22:00. Varför i herrans namn då kanske ni undrar?


Eftersom jag ska delta i Fotrally nu i sommar behöver jag träna på olika saker. Jag behöver träna på min uthållighet, att vara fysiskt aktiv under lång tid i sträck. Nu var det visserligen avbrott så att jag nästan fick två timmars vila mellan varje milpass, men jag tror nog min uthållighet tränades ändå. Jag behöver också träna min mentala förmåga, att kunna fortsätta fast hjärnan säger nej.


Båda dessa förmågor fick jag tillfälla att öva på under lördagsdygnet. Förra gången jag deltog i detta arrangemang klarade jag av att springa i 6½ mil innan min fot satte stopp för löpningen. Tendensen då var också att det gick långsammare och långsammare för varje runda. Jag hade också sällskap de första fem rundorna, men ingen av mina kumpaner från förra tillfället skulle springa denna gång.


Nackdelen med att inte ha pepp från löparkompisar vände jag till min fördel: att helt själv bestämma löptempo. Jag ville testa att behålla samma tempo alla åtta milen istället för att sakta men säkert tappa fart mil för mil. Mitt bekväma långpasstempo är 6:30 per kilometer, så jag bestämde mig för att gå ut lite lugnare med ett tempo på 7:00 per kilometer. Vis av erfarenheten från förra gången trodde jag kanske inte riktigt på att jag skulle kunna hålla detta tempo hela vägen, men ville ändå ge det hela en chans.


När klockan skiftade från 23:59 till 00:00 gav jag mig av på min första mil. Jag trodde att det skulle vara svårt att hålla så pass låg fart, men det gick lättare än vad jag trott. Faktum var att jag under de kommande milen fick anstränga mig för att komma upp i min planerade hastighet. Redan under den andra milen som startade kl 03:00 på morgonen, började jag känna mig lite sliten, och så gick det - inte helt oväntat - lite trögare för varje mil jag avverkade. Den femte milen var riktigt jobbig och den sjätte snäppet värre, så jag bävade inför de två återstående sträckorna.


När jag gick ut för min sjunde mil vid 18-tiden på kvällen var det som om det plötsligt vände. Jag tänkte att efter den här milen är det bara en mil kvar. Det var nästan som att jag hade genomfört det hela trots att jag faktiskt hade två mil kvar efter sex mils löpning i benen. Det var inte bara mentalt som det kändes bättre. Efter de inledande minuterna när benen och kroppen sakta värmdes upp och jag började hitta rytmen, gick det förvånansvärt lätt att löpa. Det var som att kroppen gav upp sitt motstånd: "jaja, om det är det här du vill att jag ska göra så..." Det var bara att springa på och trots att jag var sliten (jag lovar, sex mil sätter sina spår i benen) kom jag på mig själv att njuta av att ta mig fram löpandes, det här är ju riktigt kul! Jag väntade på ett bakslag men sprang med ett leende på läpparna hela vägen hem.


Sista passet körde jag på i samma stil, men fick anstränga mig lite mer. Dels var framsidan av mina lår vid det här laget ganska ömma och så ville jag att min sista sträcka skulle bli den snabbaste. Jag lyckades med föresatsen och sprang min sista mil på strax över 1:07 med ett tempo på 6:43 per kilometer. Mycket nöjd med min insats slängde jag mig i badkaret med datorn och en tallrik mysli.


För övrigt slumrade jag till i några minuter mellan pass två och tre och vid ett senare tillfälle. Efter varje pass satte jag på kallvattenkranen och lät överkroppen ta de första sekundernas rumstempererade vatten och duschade sedan benen med kallvatten i en halvminut. Ingen tvål, utan på med mina sunkbyxor och en långärmad ulltröja. Totalt använde jag tre till fyra set med olika löparkläder som jag försökte hinna torka innan jag använde dem på nytt. Efter varje pass åt jag en liten måltid med gröt, mysli eller pasta och tomatsås. Jag såg också på några dokumentärer bland annat den här om träningsmyter.


Nu är det dags att sova så jag orkar gå upp och springa till jobbet i morgon bitti!

Ett blogginlägg som kan rädda livet på dig

Jag var i kväll på en föreläsning med en av mina lagkamrater i Fotrally, PerOla. Det var en inspirationsföreläsning anordnad av Stockholms landstings idrottsförbund, SLIF. Föreläsningen avslutades av Ola Skinnarmo som med en blandning av göteborgsvitsar och historien om hur han förberedde sig och genomförde sin färd till Sydpolen, belyste nyttan med lågintensiv aktivitet som promenader.


Största behållningen hade jag ändå av Mai-Lis Hellénius, livsstilsforskare och professor vid Karolinska Institutet. På ett engagerat och medryckande sätt radade hon upp diagram från mängder av forskningsstudier kring livsstilssjukdomar och motion. Vissa saker var självklara, som att ett regelbundet motionerande minskar risken för att dö i hjärt- och kärlsjukdomar. Så lite som 1-1½ timmes promenad i veckan minskar risken för kvinnor att dö i hjärtinfarkt med 50 procent (i jämförelse med kvinnor som inte rör sig alls). En lite mer oväntad sak var att slanka otränade män har större dödlighet än överviktiga män som tränar.


Dålig kondition orsakar större dödlighet än fetma, rökning, högt blodtryck, högt kolestorol och diabetes. Bara 20 procent av Sveriges befolkning rör sig tillräckligt mycket. Även de som är relativt aktiva - med en regelbunden fysisk aktivitet med mer än 150 minuter i veckan - har en större risk för metabola syndromet* om de sitter mer än fyra timmar per dag framför TVn eller datorn. Jag kan fortsätta länge till, men jag rekommenderar den som är intresserad att titta in på Sundkurs där det finns mer info.


Med min träning i allmänhet tror jag inte att jag tillhör de 80 procent som rör sig för lite. Med min träning inför Fotrally där jag bland annat alltid står upp vid skrivbordet på jobbet, aldrig sitter på tunnelbanan och pendeltåget och dessutom går fler och längre promenader än någonsin ska det nog mycket till för att jag ska dö i förtid av någon av sjukdomarna omnämnda i denna blogg.




*Metabola syndromet = Bukfetma, låga nivåer av det goda skyddande HDL-kolesterolet, höga triglyceridvärden, högt blodtryck och högt blodsocker

Att träna inför något som inte har ett slut

Att förbereda mig inför Fotrally liknar ingenting annat jag har gjort. Ett marathonlopp är ju något som pågår en begränsad tid (runt fyra timmar för egen del), så det är ganska enkelt, om än jobbigt, att förbereda mig inför ett sådant lopp. Ska jag springa fyra timmar under ett marathon är det ganska bra att få ihop några pass på uppemot tre timmar utöver alla kortare pass. Men Fotrally tar ju liksom aldrig slut. Det är väldigt svårt att få till träning för något som aldrig tar slut. Tiden räcker liksom inte till...


Så det gäller att vara kreativ när det finns andra saker i livet än träning. Idag fick jag en sådan möjlighet. Jag har jobbat helg och skulle egentligen sluta kl. 11, men jag skulle också på möte inne i stan med ett gäng miljösamordnare mellan kl. 13-16. Vad passade då bättre än att byta tre timmar? Vips slutade jag kl. 8 och hade fyra timmars promenad framför mig.


För att se hur långt jag skulle komma använde jag Eniros Rita & Mät-funktion och kom fram till att det var 24,14 kilometer till Södertälje Hamn. Jag räknade ut att om jag gick med en hastighet av 6 kilometer i timmen skulle jag precis hinna med pendeln in till stan. Om avståndet nu stämde...
Jag tog det säkra före det osäkra och gick lite snabbare. När jag kom fram diffade avståndet mellan beräknad sträcka och min gps med bara 60 meter och jag hade några minuter till godo innan tåget gick. En perfekt beräkning i sin enkelhehet.
Jag längtar ändå att få till några riktigt långa gångpass och dessutom testa hur det är att gå när jag är trött. En plan jag har är att vaka sista natten ett helgpass på jobbet och gå några mil på det. Andra tips på långa träningsupplägg i vardagen mottages tacksamt. 

Uthållig, envis och en smula dumdristig

Efter en vecka med träning varje dag tyckte jag att det var dags för en vilodag. Och vad passar bättre att göra på en vilodag då en är ledig från arbetet? Att promenera såklart! Det var för nära till ICA-Bomben, så jag tog ryggsäcken och gick de dryga sju kilometerna till Coop i Västberga. Det började regna på vägen dit och när jag skulle hem regnade det ännu mer.


Är det någonting jag tror mig ha förstått med Fotrally är det att vara uthållig, envis och en smula dumdristig. En vettig människa hade nog tagit bussen, men jag hade ju bestämt mig. Så med sju kilo på ryggen traskade jag mina sju kilometer hem i regnet.


Medan jag gick började frågorna hopa sig i huvudet på mig. När det är dags att bege sig iväg i slutet av juni, vad ska jag ha på mig? Ull eller syntet? Skor eller sandaler? Ska jag ta med mig både och? Regnkläder eller paraply? Ska jag träna när jag är trött efter medvetet ha varit uppe en hel natt? Jag ska försöka ta reda på dessa svar av några Fotrally-veteraner.


Jag återkommer med hur mitt upplägg ser ut. Under tiden kan du läsa en intervju med fjolårets tvåa Per-Ola. Klicka här så kommer du rätt.

Jag stupar

Inför sommarens Fotrally fortsätter jag att ägna mig åt aktiviteter präglade av uthållighet. Jag tror att allt som är konditionsskapande och tidsödande bygger både den kroppsliga och mentala uthållighet som Fotrally kräver.


I helgen var jag uppe i Piteå på 40-årskalas. Födelsedagsbarnet hade den goda smaken att inbjuda till deltagande av Andörjan, Norrbottens största skidlopp. Sträckan var blygsamma 4 mil – blygsamt om jag jämför med Vasaloppets nio mil som jag åkt tre gånger. Vid alla tillfällen inför detta lopp har jag varit relativt god tränad med många mil både på rullskidor och på snö. Stockholms snöfattiga vinter och mina nya arbetstider har dock satt käppar i hjulet för samma förberedelser inför detta lopp. Jag började åka rullskidor sent och efter ett par turer kom den första snön. Inte tillräckligt för att åka skidor men tillräckligt för att sprida grus på vägar och gångbanor vilket inte främjar rullskideträning. Det blev ett uppehåll med stakträningen till i början av januari då det äntligen kom lite snö. Skidåkning tre dagar på raken resulterade i tre mil. Sen kom arbetsdagar och upptagna helger i vägen innan snön töade bort.


Väl uppe i Piteå fick jag i alla fall möjlighet att åka en mil längdåkning två dagar innan loppet. Fyra mils skidåkning inför ett fyra mils skidlopp resulterade i ett avslut som anspelar på namnet i denna blogg. När jag närmade mig målgång som siste man i min åldersklass blev jag påhejad av födelsedagsfirarna. Jag tänkte avsluta snyggt och gå i mål som en svensk skidåkare som vann någon final för några år sedan. Han stakade så kraftigt att bakändan på skidorna lyfte från snön när han närmade sig mål. Jag ville inte vara sämre och utförde samma manöver. Tyvärr avslutade jag inte lika stilfullt. En halvmeter innan mållinjen föll jag framlänges och landade pladask på ansiktet rakt i snön. Krypandes tog jag mig över mållinjen medan jag utstötte mitt segertjut.


Trött och sliten men ändå nöjd hade jag genomfört säsongens enda skidlopp.


Här skulle jag publicera en bild på när jag tuggar snö, men ingen av mina webbläsare vill göra mig den tjänsten. Sidan kanske uppdateras så småningom.

Respekt för distansen

I mitt fortsatta mål att gå riktigt långt deltog jag under gårdagen i Stadion Marathon Sthim och Halvmarathon. Jag har sprungit två marathon tidigare och mitt mål var att komma under fyra timmar vilket jag inte lyckats med under mina två tidigare maror. Förutsättningarna såg goda ut; en mycket mild barmarksvinter med goda förutsättningar utan att halka omkring på is och snö. Och så blir det kallt och börjar snöa dagen innan loppet.

Jag hade svårt att välja skor så jag tog både mina gamla utslitna terrängskor och mina relativt nya asfaltsskor. Valet föll till slut på terrängskorna som jag tänkte skulle ha bättre fäste, vilket visade sig vara ett gott val. Jag hörde flera som klagade på halka, men jag halkade bara till en gång under mina kanske 70 000 steg från start till mål.

Starten gick inne på Stadion och efter 195 meters löpning väntade 28 varv på en 1500-metersbana. För att klara mitt mål under fyra timmar behövde varje varv gå på cirka 8 minuter och 35 sekunder. Grovt räknat behövde jag springa sju varv per timme. Det var ett litet lopp och jag stod på startlinjen tillsammans med 56 andra löpare och 100 meter längre fram stod 35 stycken halvmarathonslöpare.

Starten gick och i början av långlopp är det alltid kul att springa. Benen vill gärna pinna på i en snabbare takt än vad som är lämpligt om de ska orka hela vägen, så jag fick ligga och bromsa för att inte ta ut mig. Många säger att andra halvan av ett marathon helst ska gå lite snabbare än första halvan. Jag har aldrig förlitat mig på den taktiken. Jag vet att jag kommer bli trött och inte lyckas hålla det tempo jag vill, därför springer jag lite snabbare i början för att ha lite marginal.

Jag lyckades hålla ett bra tempo i ungefär en halvmara, men började känna mig trött och sliten redan dessförinnan. När jag sprungit halva distansen far tanken att det räcker med en halvmara genom huvudet och resten av loppet är mer plågsamt än roligt. Jag får dock lite mer energi när jag ett varv senare varvar förra årets tvåa i Fotrally - PerOla - kanske en fingervisning inför nästa upplaga av Fotrally? (Det faktum att han inte sprungit på två veckor på grund av sjukdom spelar i stunden ingen roll.)

När det är fem varv kvar har jag 45 minuter på mig att komma under fyra timma, alltså nio minuter per varv. De senaste varven har gått långsammare än nio minuter och benen blir alltmer trötta och stumma och jag börjar bli en smula modfälld. Jag börjar förlika mig med att åtminstone slå mitt personbästa. Då dyker Markus och hans son upp och med glada peppande hejarop de återstående varven får jag lite ny energi. Trots detta går det inte så snabbt och när det är två varv kvar har jag 17½ minut på mig. Jag har planen klar: öka lite nedför, men spara mig uppför, det näst sista varvet, skippa drickan inför sista varvet och då lägga in spurten (nåja).

Med mindre än två minuter kvar skymtar jag målgången i fjärran och tar nu i för allt jag har. När jag passerar målet kan jag konstatera att jag klarade både personbästa med cirka tre minuter och fyratimmarsgränsen med 28 sekunders marginal. Jag står böjd och flåsar någon minut och får en segerkram av Markus. Sen trycker jag i mig jordnötter, choklad, banan, sportdryck och kaffe innan det är dags att gå till omklädningsrummet.

Så vad tar jag med mig till Fotrally i sommar? Att jag kan sätta upp och genomföra mål. Att jag kan vara fokuserad trots tvivel. Att jag kan uthärda plåga under längre tid. Att jag är uthållig. Att jag tål monotoni.

Jag är mycket nöjd med min insats! Jag vill tacka arrangören, funktionärerna och alla medlöpare för ett verkligt väl genomfört och trevligt arrangemang. Jag vill också tacka familj och vänner som med mer eller mindre förståelse lyssnar på mina känslor och tankar kring mina eskapader. Jag är också oerhört tacksam för min kropp som låter mig genomföra och vara med om sådana här upplevelser.