Överjävlig plåga

Om Fotrally handlar om att stå ut med lidande har jag idag tagit några steg - eller rättare sagt tramptag - närmare målet. I morse cyklade jag till jobbet, en tur på drygt sex mil. Det började lite molnigt och småkyligt, men det var ok. Men snart började det regna och det höll i sig i två timmar.

Kalla och genomblöta smetade sig träningsbyxorna fast vid benen. Skorna var mättade med regnvatten och vid varje tramptag pressades vatten ut och in i strumporna. Handskarna kändes som att ha händerna i kalla fiskar. Kallt vatten lyftes i en strid ström från bakhjulet och perforerade ryggslutet. Regnet både blötte ned och immade igen solglasögonen och utan skydd blev blicken suddig av allt vatten.

Det var helt enkelt en överjävlig tur och en plågsam upplevelse. Pannbenet har växt några millimeter och jag bävar för att det låga tempot under junis stora begivenhet kommer resultera i många långa timmars envist traskande med en känslomässig upplevelse av evig pina. Jag kan knappt vänta tills det är dags!

Bilden vittnar om, men ger en ofullständig bild av dagens vedermödor