onsdag 7 december 2016

Diskbråck som vägen till framgång?

Precis som jag skrev i förra blogginlägget för snart ett halvår sedan har fokus inte legat vare sig på fotrallyträning eller bloggskrivande. Under största delen av denna tid har fokus inte legat på träning överhuvudtaget.

Efter att mina arbetskamrater
kallat mig Gollum var jag tvungen
att skicka denna bild på kvällen
efter att jag blivit opererad
Jag har haft diskbråck. Sedan början av maj har det varit ganska jävligt och sedan 8 oktober har det varit överjävligt. En dag stod jag vid min säng och kunde inte röra mig. Smärtan skar som knivar genom mitt vänstra ben under tio minuter. Jag var tvungen att begrava ansiktet i madrassen och skrika rakt ut så att inte grannarna skulle höra och tro att det genomfördes tortyr i lägenheten.

För första gången i mitt liv bad jag om värktabletter; tidigare har mina läkare ett par gånger pekat med hela handen och beordrat mig att äta värktabletter, fast jag aldrig upplevt att de haft någon effekt. Trots tre receptbelagda tabletter märkte jag ingen effekt denna gången heller. Jo, ett av de morfinbaserade preparaten gav mig förstoppning och en fredag upplevde jag en av de eländigaste dagarna i mitt liv med både förstoppning och strålande smärta i benet. Denna dag hade jag svårt att se att lidande är ett val; jag både led och tyckte så synd om mig själv som det är möjligt.

Efter en remiss blev jag kontaktad av Löwenströmska sjukhuset och sen gick det fort. En onsdag fick jag brev med kallelse och på fredag kväll åkte jag hem från sjukhuset med nyopererad rygg och jag kunde gå rakt och sträcka på mig för första gången på länge.

Jag har börjat med konditionsträning så smått, men ännu ingen löpning. Med ett drygt halvår kvar till Fotrallyt hoppas jag att min rehab kommer att få mig i finfin form. Förra årets vinnare Fredrik Forsström hade ju en skadad fot året innan och det finns ju en idrottslig tradition med skadade idrottare som presterar på toppnivå, så nästa år blir jag nog farlig.