Rapport från Sörmland Ultra Marathon

Idag genomförde jag mitt andra ultramarathon (jag räknar inte med Ursvik Ultra som jag på grund av sjukdom promenerade). Det var samma lopp som mitt första ultramarathon: Sörmland Ultra Marathon (även känt som SUM). I år var jag bättre förberedd med både fler intervallpass och backpass i benen. Och det märktes!

Här springer jag sida vid sida med min gamla sambo Håkan (235)

Fotograf: Mats Dänsel

Efter tre mil förra året var jag helt slut i benen och jag fick tankar som "Ultramarathon passar nog inte alla". De sista två milen tog jag mig fram på ren vilja om med draghjälp av min medlöpare Kay. I år hade jag ingen vapendragare, men sprang i början med min gamla sambo från husockupationen av Skaraborgsgatan, Håkan.

Jag kan inte påstå att mina ben var pigga i år, men de höll bra mycket bättre än förra året. Inga tankar på att sluta dök upp, fast jag blev rejält trött. Jag kunde dock slänga upp foten på ett bord efter målgång för att klippa bort chipet.

Jag hade inget direkt mål mer än att jag ville vara snabbare än förra året. Vid fem kilometer blev jag lite nervös då vänster fotled började göra lite ont. Jag koncentrerade mig på att hålla ett rakt och stadigt löpsteg, vilket inte var så lätt bland alla rötter och stenar. Efter någon kilometer kände jag inte längre av fotleden och det återkom bara en släng av smärta vid 20 kilometer som snart försvann igen.

Det var uppehåll hela loppet och i början var det inte så mycket lera. Det blöta som fanns var det lätt att kryssa mellan och på asfalten och grusvägarna var det inga problem. Efter sista långa asfaltssträckan efter drygt 30 kilometer förekom det dock partier som var slippriga och svårlöpta. En gång föll jag och körde ner handen rakt i leran, så det var bara att suga i sig vatten från vätskeblåsan och tvätta mig ren.

Sista milen var tung, fast underlaget var av snällare slag. Det såg ut som jag skulle klara förra årets tid utan större problem, men 45-kilometersmarkeringen dök inte upp förrän väldigt sent. Jag blev nervös och försökte höja tempot vilket inte var så lätt efter så mycket spring i benen. När jag kom ner till sista vätskekontrollen fick jag svar att det var 2,66 kilometer kvar och tiden skulle räcka med råge. Motivationen att pressa mig sjönk och sista sträckan gick nog inte så fort. Jag tog mig i mål på 5:21:45, nästan åtta minuter snabbare än förra året, vilket jag är mycket nöjd med.

Nu lägger jag ner min vanliga löpträning och satsar enbart på ett åtta veckors teknikträningsprogram utifrån Magnus Hagströms bok Snabbare, starkare, löpare. Därtill lägger jag mina crawlträningspass, styrketräning och förhoppningsvis ett och annat pass med rullskidor. Tänkte också börja med lite längre promenader för att stå väl rustad inför sommarens Fotrally.