Den längsta natten, den längsta dagen

Jag tog mig till start i Ursvik Ultra med siktet inställt på att promenera. Min förkylning hade inte gett med sig och jag tog det säkra före det osäkra. Ursvik Ultras 75-kilometerslopp startar vid

Några minuter innan midnatt och start för Ursvik Ultra

midnatt och går på en kuperad 15-kilometersbana. I år var det deltagarrekord med cirka 100 anmälda i huvudloppet. Det går också ett 45-kilometerslopp som startar klockan tre på morgonen.

Mina förberedelser bestod i att smörja in mig med Sportslick på fötterna, ljumskarna och mellan skinkorna; för att undvika friktion och skavsår. Dessutom packade jag en ryggsäck med vattenblåsa, flaska för sportdryck, en burk för godis och mat att plocka till mig vid servicebordet för att ha med i spåret och en regnjacka. Jag satte på mig ullkalsonger (har annars aldrig kalsonger när jag tränar) och ullkläder närmast kroppen. Skinkorna blev ganska skavda och på ena foten hade jag en antydan till blåsa, annars fungerade mitt koncept riktigt bra.

En stark trend var att ha nummerlappen på byxan

Eftersom jag skulle promenera var det ingen mening att starta långt fram, så när starten gick började jag gå och lät alla springa före. Utöver några eftersläntrare förlorade jag snart alla ur sikte och jag gick ensam i natten innan jag blev passerad av den snabbaste löparen drygt två timmar senare.

Då alla sprang förde jag inga samtal med någon, men jag fick höra många hejarop av förbispringande löpare - både bland de snabbaste och nedåt i leden, så ultralöparna lever upp till sitt rykte att vara en prestigelös skara typer. På tredje sträckan hade jag några kortare samtal med löpare som gick.

Min taktik var att testa att gå fort och klara ett varv på två timmar och en kvart. Om jag skulle klara det tempot skulle jag hinna ut på femte varvet innan de drog linan inför femte varvet klockan nio på morgonen. På den kraftigt kuperade Ursviksbanan visade sig detta vara en övermäktig uppgift och jag föll in i ett tempo på ett genomsnitt runt tolv minuter per kilometer (tävlingsfarten under Fotrally).

Det var inga problem med min förkylning; jag hade ingen hosta, var inte direkt snorig och upplevde mig inte som sjuk. De enda gångerna pulsen höjdes rejält och jag blev lite flåsig var i de långa branta uppförsbackarna, annars knatade jag på i ett ganska behagligt tempo.

Mina varv hade lite olika karaktär. Det första varvet var mitt snabbaste och jag kanske tog ut mig lite i onödan för att försöka få med alla varv i den officiella resultatlistan. Ni ska veta att femton kilometer är ganska långt när man går. Dessutom om det är natt och man är ensam. Det var som att jag aldrig kom fram för att påbörja andra varvet.

Varv två och tre var ganska lika, med den stora skillnaden att det var ljust under varv tre. Det var en
stor fördel då det gick att planera lite bättre var det var minst lerigt någonstans. Trots allt var det 

Jag fick en mössa och jag provade Sportslick för första gången

inte så lerigt och jag klarade mig ifrån att trampa ner foten i en lerpöl och fick behålla strumporna torra under hela loppet. Annars var de här varven ganska tunga med en överhängande känsla av att det aldrig tog slut, kanske inte så konstigt eftersom jag varit ute i nästan nio timmar när jag avslutade
varv tre. Efter detta varv gick jag ut som den sista "löparen". Jag lämnade in "tidtagarstickan" och fick en mössa mot att jag lovade att rapportera in tiderna på varv fyra och fem.



Under varv fyra hände något märkligt. Det var som om jag släppte mina bedömningar om loppet, till exempel att det var långt, att det aldrig tog slut och så vidare. Jag bara gick och om det kom upp någon tanke om hur långt det var kvar fäste jag inte någon känsla vid tanken. Den fick bara vara där utan att värderas av mig. I detta tillstånd var det som om lyckan hittade in. Kanske är det så att lyckan alltid finns närvarande, men om jag fokuserar på andra saker får den inget spelrum. En spännande upplevelse och det roligaste varvet av allihop.

Skräp i spåret, mestadels från deltagarna i Ursvik Ultra

Efter halva det fjärde varvet började jag samla in skräp; godispapper och energigelförpackningar från andra löpare. Jag hittade också en "tidtagarsticka", som vi alla stämplade vid varvning. Om den kom
bort behövde man betala 500 kronor, så jag lämnade in den till arrangörerna och gjorde någon löpare där ute glad. Jag kände mig som en självutnämnd ambassadör för Ursvik Ultra; även om det inte var speciellt mycket skräp (jämfört med till exempel en musikfestival) så kunde nu andra se att löpare inte lämnar några andra avtryck än fotavtryck efter sig i naturen. Jag förstod sen att någon från arrangörsgruppen måste ha gjort samma sak för jag hittade knappt något skräp alls under första halvan av varv fem.

Varv fem fortsatte i varv fyras anda men efter ungefär halva varvet började det kännas tungt och jag längtade till att det skulle ta slut. Jag släppte uppmärksamheten någon minut och kom bort från "Extreme-spåret" som 15-kilometersrundan heter. Jag kände inte riktigt igen mig, men snart kom jag tillbaka till spåret, från ett lite märkligt håll. Efter en stund dök det upp en 3-kilometersmarkering och jag började ana att jag var på villovägar. Efter en stund hittade jag tillbaka till mitt spår, men då hade jag gått två kilometer längre än planerat. I samma veva började min vänstra vad att göra ont vid knävecket. Nu blev det lite av en golgatavandring och det var faktiskt en riktig plåga att genomföra de sista sex kilometerna. Jag hade heller inte direkt något större val; jag behövde komma till målgången för att kunna ta mig till Hallonbergens tunnelbanestation. Jag gick lätt haltande och led mig igenom sista biten.

Det hela bättrades inte på av att jag mellan varv tre och fyra bunkrade upp med allt för lite energi i min flaska och matburk. Min stapelföda hade varit bananer och kexchoklad nedsköljd med sportdryck, men utbudet sinade allt mer. Först försvann saltgurkan, sedan kanelbullarna och pizzabullarna, blåbärssoppan hann jag aldrig dricka innan den tog slut och kexchokladen var också uppäten. Under mina två sista varv i nästan sex timmar hade jag sammanlagt två bananer, två små pizzabullar, en halv kexchoklad och en energibar utöver en flaska sportdryck och lite vatten som tog slut under sista varvet.

När jag tog mig i mål var jag skadad, ensam, trött och tömd på energi. Jag satt på en bänk och tog igen mig ett tag innan jag tog en buss till Hallonbergens centrum där jag drog i mig en pizza och begav mig av hemåt. Nu när jag suttit och skrivit detta känner jag inte av vaden, men det känns när jag går. Hoppas en natts sömn gör susen.

Tider för den vetgirige:
Varv 1: 2:43:15
Varv 2: 3:05:27
Varv 3: 3:05:10
Varv 4: 2:51:24
Varv 5: 3:13:28 (ungefär 2 km längre än de andra varven)