Att sätta mål och tävla mot sig själv och andra

Fotrally är en tävling, måhända unik och den enda i sitt slag, men ändock en tävling. En tävling har vinnare och förlorare. Filosofiskt kan vi hävda att alla som deltar i Fotrally är vinnare. Att överhuvudtaget ge sig ut och gå så långt som vi aldrig tidigare har gått i vårt liv (som jag tror att de flesta deltagare gör) är en prestation i sig. Till slut står det i alla fall en person där som har kammat hem första platsen.

Vad jag förstår har de flesta som tävlar på en högre nivå någon form av mål, något att sträva efter och försöka uppnå. Målet kanske handlar om att komma först i en tävling, ett mål där vi är beroende av att de andra inte presterar lika väl som en själv. Eller så kanske målet handlar mer om något vi har större kontroll över, att exempelvis att slå sitt personbästa.

Många gånger har jag hört människor säga ”Jag tävlar bara mot mig själv”. Det kanske är en mer ödmjuk inställning till sitt tävlande än ”Jag ska prestera bättre än de andra”? Samtidigt tycks det vara en del av samma konkurrenstänkande, om än att jag inte jämför mig med andra.

Inför förra säsongens Fotrally satte jag upp en mängd mål, 15 stycken tror jag att det var. Jag skulle gå längre än jag någonsin tidigare hade gått, jag skulle klara 24 timmar, jag skulle slå mina lagkamraters sämsta tider i tidigare Fotrallyn med mera. Varje gång jag uppnådde ett mål åt jag en maltvåffla (en holländsk kaka). Jag kanske uppnådde hälften av mina mål (och kunde därför njuta av mina resterande maltvåfflor under längre tid).

Uppriktigt sagt vet jag inte om mina mål hjälpte mig att ta mig längre än om jag inte hade haft några mål alls. Det finns de som säger att när de uppnått sitt mål så tappar de motivation att fortsätta. Fotrally är ju också en så pass speciell tävling att det kan vara svårt att sätta något mål eftersom ingen vet när det tar slut.

Eftersom min benskada jag drog på mig i höstas inte har gett med sig – min fysioterapeut tror att det har något med höften att göra – har jag svårare än vanligt att förutse hur min kropp kommer att reagera. Jag kanske bara klarar att gå i sex timmar eller så kommer jag galant upp i 48 timmar. Hursomhelst kommer jag i år inte att ta med mig några maltvåfflor. Jag sätter inte upp några mål och jag tävlar inte mot mig själv. Vem vet, det kanske är ett vinnande koncept?