Nu har det gått några dagar sedan mitt andra Fotrally och det är dags för ett bokslut. Det har varit ett par fantastiska år med ett fokus och en upptagenhet i tankarna som till och med överträffar de två år jag genomfört en svensk klassiker. Jag var mer taggad inför första året, med nybörjarens nyfikenhet och ibland högmod inför den kommande prestationen. Inför årets rally tränade jag inte alls lika mycket, till stor del beroende på den ben/höftskada jag dragits med sedan i oktober.
Eftersom vi människor är lata (=att vi ofta tar den kortaste vägen för att tillgodose våra behov) gör jag det enkelt för mig och klistrar in två frågor och mina svar från Facebook. Efter dessa kommer några avslutande tankar.
Markus Blomqvist Vad lär du dig?
Jag lär mig (rent konkret och inte bara teoretiskt) att kroppen har mycket mer att ge än vad psyket vill få oss att tro. Jag lär mig att kunna ignorera psyket och prestera mer än vad som känns bekvämt, men också att lyssna på vad jag upplever som meningsfullt/meningslöst och inte pusha den gränsen för långt. Jag lär mig att människor helt utan egen materiell vinning (utom den egna behovstillfredsställelsen) - utan tvärtom med faktisk materiell förlust - älskar att stödja och bidra till andra människor, även människor de aldrig träffat och kanske aldrig kommer träffa igen. Jag lär mig att vara ödmjuk och uppskatta människors prestationer oavsett deras resultat. Jag lär mig att livet är för kort för att låta oss styras av andras förväntningar eller mina fantasier om andras förväntningar. Jag lär mig att tillräcklig förberedelse är en god förutsättning för ett önskvärt resultat, men att jag också kommer långt med otillräcklig förberedelse - och att det är helt ok.
Peter Bjurenstedt Det måste vara en hel del reflexer man bara ignorerar?
Om jag säger så här: Kroppen är en fantastisk skapelse som hela tiden signalerar vad vi behöver. Ibland anpassar sig kroppen till att signalera sådant vi inte behöver (droger, socker i för stora mängder etc). Ibland signalerar kroppen "nu räcker det" när vi gör saker som sträcker sig utanför vår bekvämlighetszon. Den zonen kan vi utvidga, t.ex. genom konditions- eller styrketräning. Vill vi prestera bättre än vi tidigare gjort kommer kroppen signalera "nu räcker det" och då får vi gå in med vår viljestyrka och inte göra vad kroppen ber oss om. Här finns en utmaning för oss människor. Skulle vi bara lyssna på kroppen kanske vi skulle ligga på soffan och äta godis och chips hela dagarna. Men å andra sidan kanske det inte alls handlar om att lyssna på kroppen utan mer om inlärda beteenden. Om vi verkligen på djupet skulle lyssna på kroppen kanske vi skulle få den motion och de näringsämnen vi behöver utan att gå till överdrift. En tävling som Fotrally handlar till stor del om att inte lyssna på kroppen och förnuftet, utan att med viljestyrka pressa kroppen till vad den maximalt klarar av, vilket väl kan vara ok någon enstaka gång, men som inte nödvändigtvis är nyttigt eller optimalt. Långt svar på en kort fråga. Fråga igen om det är något jag missat.
Jag tror att vi alla - även de av oss som skulle kunna kallas för högpresterande - inte lever upp till vår fulla potential och förmåga. Och då menar jag inte att vi allihop ska pressa oss till vår yttersta fysiska förmåga. Vi människor har en enorm kapacitet att utföra storslagna handlingar i stort och smått. Fotrally är bara ett exempel på hur vi kan leva ut denna förmåga.
För mig ingår Fotrally i ett mycket större sammanhang än bara en extrem och knasig tävling. För mig blir Fotrally en metafor för livet själv. Fotrally ger i alla fall mig inspiration till att se vilka andra områden i livet jag kan utveckla och utvidga mina gränser inom. Jag vill leva ett liv utan att låta mig begränsas av normer och konventioner, av mina egna eller andras förväntningar, av min rädsla och mina fantasier för vad andra ska tycka, av min egen historia eller de ramar som mina olika identiteter sätter upp för mig. Jag vill leva, älska, skapa och njuta så mycket jag bara kan. Jag vill fira uppnådda mål och sörja förlorade drömmar i så stor utsträckning att jag kan leva och vara närvarande i nuets alla vindlingar och möjligheter. Jag vill vara med och skapa ett samhälle där vi alla ges dessa förutsättningar. Och jag vill göra allt detta i ett sammanhang med andra människor, i en förståelse av att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra, med en medvetenhet att jag inte kan uppnå ett fullvärdigt liv på bekostnad av andra människors välbefinnande.
I årets Fotrally upplevde jag flera timmar i sträck meningslöshet och motivationsbrist. Jag hade kapacitet att gå längre, men jag hade inte lust. Det är en erfarenhet jag tar med vidare i livet. Precis som jag skrivit tidigare behöver vi offra något - till exempel bekvämlighet - för att uppnå något vi eftersträvar. Förmågan att motstå omedelbar behovstillfredsställelse är en förutsättning för personlig, mental och fysisk utveckling. Själv behöver jag både kunna offra och njuta i balans för att jag på lång sikt ska må bra. Jag vill inte leva ett liv där jag alltför länge lägger delar av livet på väntehyllan.
Fotrally har upptagit stora delar av mitt liv och efter årets lopp inser jag att jag inte vill låta så mycket energi, tid och tankeverksamhet gå till något där jag upplever så pass mycket meningslöshet som jag gjorde i denna upplaga av Fotrally. Därför har jag bestämt mig för att inte anmäla mig till nästa års spektakel. Men vem vet, jag kanske kommer igen något annat år med en uppgraderad medvetenhet kring mitt deltagande?
Slutligen vill jag förtydliga att allt detta handlar om mina tankar om mig själv. Om du läser in kritik av dina egna eller andras motiv ligger det kanske i min bristande förmåga att i skrift uttrycka mina tankar parat med dina tolkningar av min text (även detta kan tolkas som kritik, men det är inte min intention). Språket är ett trubbigt verktyg för att uttrycka vårt inre, men det är det verktyg vi har.
Än en gång tack till alla som varit med mig på min resa och alla er som gör Fotrally möjligt!
Och grattis Fredrik till din vansinniga segermarsch!
tisdag 30 juni 2015
söndag 28 juni 2015
Att gå tills jag tröttnar - del 3
Har du inte läst del 1 och 2 kan du göra det här (1) och här (2).
När vi kommer in i Mariefred har regnet upphört och jag möts återigen av mina påhejande arbetskamrater. Mitt humör går upp en smula, men inte tillräckligt för att jag får någon lust att fortsätta. När vi sedan tar en sväng runt Gripsholms slott ids jag inte njuta av utsikten utan irriterar mig mest på denna onödiga runda. I fronten går också en ensam funktionär utan rullator. Då konstaterar jag mest detta faktum och orkar inte fundera ut några teorier om varför. Nu tänker jag att några andra funktionärer kanske kalibrerade om cykeldatorn?
När vi går in mot Mariefreds mer centrala delar bjuds det på korv, men jag liksom minst en annan deltagare saknar vegoalternativ och tanken på en luffare lockar inte. När vi närmar oss supportzon 3 anförtror jag mig åt #4 PerOla Axelsson att jag har starka planer på att bryta. Han förhör mig lågmält om anledningen och uppmuntrar mig att fortsätta. I supportzonen får jag en påse med blåbärssoppa, melon och snickers av min arbetskamrat Helen och utan direkt hopp eller lust om fortsättning rycker jag en påse pizzabullar ur väskan. Bananen och chokladen sedan förra supportzonen ligger fortfarande orörda i ryggan.
På väg ut ur Mariefred äter och dricker jag upp det jag fått av Helen och meddelar #5 Fredrik Forsström att jag funderar på att bryta. Det går han inte med på utan domderar att nu får jag se till att hjälpa min lagmedlem John in till Strängnäs och sedan vidare därifrån. Det var den rumpspark jag behövde för att fortsätta och jag tänkte att det bara var 1/4 kvar till 24 timmar.
För att peppa mig själv började jag lyssna på musik. När jag fick Final Exit i lurarna blev jag riktigt upplivad och började hoppa omkring. I en dryg halvtimme var det väldigt roligt och jag studsade runt och kanske brände mer energi än nödvändigt, samtidigt som det gav mig kraft att fortsätta.
Efter denna korta humörhöjande krigsdans var jag snart tillbaka där jag var innan. Det gick nu väldigt segt att ta sig fram till täten och jag tror knappt att jag tog en enda mikropaus för att invänta den bakre funktionären under de sista fyra timmarna. Emellanåt frågade jag min lagkamrat John hur han hade det. Han verkade pigg och alert och planerade att fortsätta efter 24 timmar.
Jag hade blivit lovad support vid 24 timmar av min medbryterska från förra året, Lena Sundell, och tänkte att nu var det läge att ringa och avbeställa min falafel och samtidigt fråga om hon kunde tänka sig att köpa en svart kaffe och en burgare till John. Det kunde hon med glädje. Jag passade också på att fråga om hon skulle hem till Jakan efter Strängnäs vilket hon skulle. Jag frågade om jag kunde följa med och ängeln på andra sidan luren sa att hon kunde skjutsa hem mig till Hökarängen!
Det var skönt att ha slutet i sikte när vi kom till Stallarholmen och gick en i mitt tycke själsdödande extrarunda genom en trist skog. Ju närmare vi kom Strängnäs desto mer utdraget blev ledet av deltagare. Det var knappt att jag såg de som gick längst bak. Äntligen kom vi fram till supportzon 4 vilken jag bara gick rakt igenom för att gå de sista minuterna och sitta av den sista tiden på bajamajaflaket för att nå 24 timmar. Min tid på flaket gjorde att jag klättrade åtta placeringar och hamnade på en 32:a plats.
Äntligen var det över! Jag var stel i benen och hade ont i fotsulorna. Rent fysiskt hade jag kunnat gå ganska många timmar till, men jag saknade motivationen. Jag var nöjd med att ha supportat John till 24 timmar även om jag är övertygad om att han hade kunnat komma till Strängnäs utan min hjälp. Kaffet jag hjälpte honom med kanske ändå fick honom att gå 30 minuter till.
En otäck avslutning på mitt Fotrally var att en av de deltagare som brutit och som satt bredvid mig på en stenmur kollapsade och ramlade baklänges och slog huvudet i en bil. Två lokalbor tittade till honom medan jag ringde ambulans som snabbt kom till platsen. Jag fick senare höra att han efter omständigheterna mådde bra, vilket var en lättnad. Jag blev inte orolig för egen del, men tänkte på om det fanns andra deltagare som pressade sig förbi sin egentliga kapacitet.
Snart fick jag en sittplats i baksätet på Lenas bil och jag var nöjd med att jag lyssnat på min bekväma inre röst, medan vi stadigt närmade oss Hökarängen och en mjuk och varm säng där jag fick sova ut i 12 timmar. Tack för denna gången Fotrally! Jag kommer kanske tillbaka, men har bestämt mig för att inte delta 2016. Svaret om varför kanske kommer i nästa inlägg.
Jag vill slutligen passa på att tacka mina lagkamrater i Avanti! Framåt! #137 John Nordmark, #161 Pamela Otarola, #166 Niklas Skagerman och #196 Thomas Sändh aka Tusse. Det har varit en ära att få ledsaga er som lagkapten under ert första Fotrally. Väl kämpat hela högen! Mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" för pepp och inspiration: #3 Niklas Grebäck, #4 PerOla Axelsson, #5 Fredrik Forsström och #82 Tomas Sjölander. Min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson och hans kompis #99 Daniel Wyller för små pratstunder under vägens gång. #30 Niklas Magnusson för tillbakapepp från förra året. #80 Andreas Forsblad för många samtal, bland annat om Straight Edge-scenen i Umeå. #33 Diana Kämpe för samtal om El Camino de Compostela, lycka till! #23 Daniel Vesterhav för allmänt gott sinne. Tack alla andra deltagare för småprat och pepp och promenadsällskap! Tack till tävlingsledning, Fotrally IK och alla funktionärer, utan er inget rally. Tack till mina arbetskamrater Carina och Helen för support och pepp! Tack till min familj och alla mina vänner som förundras och förfäras över mina tilltag. Sist och inte minst tack till Lena Sundell för bästa supporten ända hem till sängen! Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
När vi kommer in i Mariefred har regnet upphört och jag möts återigen av mina påhejande arbetskamrater. Mitt humör går upp en smula, men inte tillräckligt för att jag får någon lust att fortsätta. När vi sedan tar en sväng runt Gripsholms slott ids jag inte njuta av utsikten utan irriterar mig mest på denna onödiga runda. I fronten går också en ensam funktionär utan rullator. Då konstaterar jag mest detta faktum och orkar inte fundera ut några teorier om varför. Nu tänker jag att några andra funktionärer kanske kalibrerade om cykeldatorn?
När vi går in mot Mariefreds mer centrala delar bjuds det på korv, men jag liksom minst en annan deltagare saknar vegoalternativ och tanken på en luffare lockar inte. När vi närmar oss supportzon 3 anförtror jag mig åt #4 PerOla Axelsson att jag har starka planer på att bryta. Han förhör mig lågmält om anledningen och uppmuntrar mig att fortsätta. I supportzonen får jag en påse med blåbärssoppa, melon och snickers av min arbetskamrat Helen och utan direkt hopp eller lust om fortsättning rycker jag en påse pizzabullar ur väskan. Bananen och chokladen sedan förra supportzonen ligger fortfarande orörda i ryggan.
På väg ut ur Mariefred äter och dricker jag upp det jag fått av Helen och meddelar #5 Fredrik Forsström att jag funderar på att bryta. Det går han inte med på utan domderar att nu får jag se till att hjälpa min lagmedlem John in till Strängnäs och sedan vidare därifrån. Det var den rumpspark jag behövde för att fortsätta och jag tänkte att det bara var 1/4 kvar till 24 timmar.
För att peppa mig själv började jag lyssna på musik. När jag fick Final Exit i lurarna blev jag riktigt upplivad och började hoppa omkring. I en dryg halvtimme var det väldigt roligt och jag studsade runt och kanske brände mer energi än nödvändigt, samtidigt som det gav mig kraft att fortsätta.
Efter denna korta humörhöjande krigsdans var jag snart tillbaka där jag var innan. Det gick nu väldigt segt att ta sig fram till täten och jag tror knappt att jag tog en enda mikropaus för att invänta den bakre funktionären under de sista fyra timmarna. Emellanåt frågade jag min lagkamrat John hur han hade det. Han verkade pigg och alert och planerade att fortsätta efter 24 timmar.
Jag hade blivit lovad support vid 24 timmar av min medbryterska från förra året, Lena Sundell, och tänkte att nu var det läge att ringa och avbeställa min falafel och samtidigt fråga om hon kunde tänka sig att köpa en svart kaffe och en burgare till John. Det kunde hon med glädje. Jag passade också på att fråga om hon skulle hem till Jakan efter Strängnäs vilket hon skulle. Jag frågade om jag kunde följa med och ängeln på andra sidan luren sa att hon kunde skjutsa hem mig till Hökarängen!
Det var skönt att ha slutet i sikte när vi kom till Stallarholmen och gick en i mitt tycke själsdödande extrarunda genom en trist skog. Ju närmare vi kom Strängnäs desto mer utdraget blev ledet av deltagare. Det var knappt att jag såg de som gick längst bak. Äntligen kom vi fram till supportzon 4 vilken jag bara gick rakt igenom för att gå de sista minuterna och sitta av den sista tiden på bajamajaflaket för att nå 24 timmar. Min tid på flaket gjorde att jag klättrade åtta placeringar och hamnade på en 32:a plats.
Äntligen var det över! Jag var stel i benen och hade ont i fotsulorna. Rent fysiskt hade jag kunnat gå ganska många timmar till, men jag saknade motivationen. Jag var nöjd med att ha supportat John till 24 timmar även om jag är övertygad om att han hade kunnat komma till Strängnäs utan min hjälp. Kaffet jag hjälpte honom med kanske ändå fick honom att gå 30 minuter till.
En otäck avslutning på mitt Fotrally var att en av de deltagare som brutit och som satt bredvid mig på en stenmur kollapsade och ramlade baklänges och slog huvudet i en bil. Två lokalbor tittade till honom medan jag ringde ambulans som snabbt kom till platsen. Jag fick senare höra att han efter omständigheterna mådde bra, vilket var en lättnad. Jag blev inte orolig för egen del, men tänkte på om det fanns andra deltagare som pressade sig förbi sin egentliga kapacitet.
Snart fick jag en sittplats i baksätet på Lenas bil och jag var nöjd med att jag lyssnat på min bekväma inre röst, medan vi stadigt närmade oss Hökarängen och en mjuk och varm säng där jag fick sova ut i 12 timmar. Tack för denna gången Fotrally! Jag kommer kanske tillbaka, men har bestämt mig för att inte delta 2016. Svaret om varför kanske kommer i nästa inlägg.
Jag vill slutligen passa på att tacka mina lagkamrater i Avanti! Framåt! #137 John Nordmark, #161 Pamela Otarola, #166 Niklas Skagerman och #196 Thomas Sändh aka Tusse. Det har varit en ära att få ledsaga er som lagkapten under ert första Fotrally. Väl kämpat hela högen! Mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" för pepp och inspiration: #3 Niklas Grebäck, #4 PerOla Axelsson, #5 Fredrik Forsström och #82 Tomas Sjölander. Min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson och hans kompis #99 Daniel Wyller för små pratstunder under vägens gång. #30 Niklas Magnusson för tillbakapepp från förra året. #80 Andreas Forsblad för många samtal, bland annat om Straight Edge-scenen i Umeå. #33 Diana Kämpe för samtal om El Camino de Compostela, lycka till! #23 Daniel Vesterhav för allmänt gott sinne. Tack alla andra deltagare för småprat och pepp och promenadsällskap! Tack till tävlingsledning, Fotrally IK och alla funktionärer, utan er inget rally. Tack till mina arbetskamrater Carina och Helen för support och pepp! Tack till min familj och alla mina vänner som förundras och förfäras över mina tilltag. Sist och inte minst tack till Lena Sundell för bästa supporten ända hem till sängen! Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
lördag 27 juni 2015
Att gå tills jag tröttnar - del 2
Har du inte läst del 1 kan du göra det här.
Innan vi kom till supportzon 2 i Nykvarn hade min lagkamrat #196 Thomas Sändh (mer känd som Tusse) meddelat att han fått ont i höfterna och tänkte bryta efter 12 timmar. Jag tackade så mycket för att han deltagit i laget. Han bröt samtidigt som 17 andra deltagare - bland annat min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson. Med tanke på att sex av deltagarna i skrivande stund (kl. 00:00 natten mot söndagen) fortfarande är på benen 51 timmar efter start kan ju 12 timmar låta futtigt, men som jag senare skrev till Tusse: Det är inte många i världen som gått 12 timmar i sträck, så även om han inte nådde sitt mål (att slå mina 26 timmar från 2014) har han utfört en stor prestation.
Det första jag erfar när vi stormar in i supportzon 2 (#1 Silvio Cannavá något framför rullatorn) är mitt namn och jag får både en flaska varm blåbärssoppa och en nektarin av min arbetskamrat Helen. Sedan springer jag snabbt fram till min väska och rusar iväg till en torr asfaltsfläck under ett träd. Mina skor är genomblöta efter allt regnande och jag plockar snabbt upp ett par torra skor och tre par strumpor ur väskan tillsammans med en påse pizzabullar och en banan/choklad-bytta. Jag stoppar genast ner mina blöta skor och strumpor i vässkan, sätter på mig ett par nya strumpor och de torra skorna, lämnar väskan på stället och springer iväg ett par hundra meter till en parkbänk. Där tar jag av mig skorna och de nya strumporna (som fått fungera som handduk) och tar fort fram min tub med Sportslick och smörjer mina nästan torra fötter. Jag försöker sedan ta på mig tåstrumporna, men hinner inte riktigt innan den bakre funktionären kommer gående. Jag slänger snabbt på mig skorna och springer några hundra meter till nästa parkbänk. Av med skorna igen, trä på strumpan ordentligt på varje tå, på med det andra lagret strumpor och på med skorna igen. Jag är nu färdig men agerar utkik åt en medtävlare som också byter skor och rapporterar hur nära funktionären är. Han verkar också hinna klart och jag beger mig iväg igen.
Ute i skogarna efter Nykvarn räknar jag deltagarna och gör ett snabbt överslag: Det är cirka 80 personer kvar och eftersom ryktet säger att det kom 160 till start så har hälften brutit strax efter 12-timmarsgränsen. 2014 var hälften borta vid 18 timmar och det krävdes då över 30 timmars promenad för att komma bland de 20 bästa. 16 av de 20 bästa förra året kom till starten i årets rally och jag antog att det knappast var någon av dessa som skulle vika ner sig i första taget. Även om hälften brutit var det många det många deltagare kvar och jag gissade att det skulle krävas 35 timmar för att komma bland de 20 bästa. Kanske är dessa statistiska tankar avgörande för min upplevelse av de kommande timmarna?
Under etapp 3 får jag mer och mer ont i fotsulorna och även om smärtan är mer av slaget "obehagligt" än "outhärdligt", så frestar det på att timme efter timme gå och veta att det inte kommer att kännas bättre. Vi är fortfarande tre stycken kvar i laget så jag har ingen tanke på att bryta. Min lagkamrat #166 Niklas Skagerman har dock ett par timmar efter Nykvarn nått vägs ände och berättar att han snart måste bryta på grund av smärta i knäna. Vi är precis på väg in på en grusväg där två stora stenbumlingar hindrar all fyrhjulig trafik och min empatiska lagledarroll sparkar ut den tävlingsinriktade dito. Jag säger att vi inte kan veta när brytbussen eller någon bil kan komma och föreslår att han slutar nu i närheten av rullande fordon istället för om en stund då han kanske inte orkar gå längre. Vi tar adjö av varandra och jag går ensam in på grusvägen längst bak i ledet. Vårt lag Avanti! Framåt! är nu ute ur leken eftersom vi bara är två deltagare kvar.
Det börjar bli allt svårare att ta sig fram i ledet på grund av att fötterna blir allt tröttare. Jag tar på grund av detta allt färre sitt- och liggpauser i väntan på den bakre funktionären. En annan orsak är att det nästan tar mer på krafterna att sätta mig och ställa mig upp än att bara gå vidare. Så det är nästan så att jag så fort jag kommit fram till täten ställer mig vid vägkanten för att kissa och precis blir klar då sista deltagaren och den gulklädda funktionären kommer. Sedan tar det en evighet att ta sig fram till täten igen.
Halvvägs mellan Nykvarn och Mariefred går jag in i en långvarig svacka. En känsla av meningslöshet kommer smygandes och det hela känns helt enkelt inte roligt längre. Jag bara går och går och jag börjar så smått göra mig bekant med tanken på att bryta. Det hela blir inte bättre av att vi strax innan Mariefred råkar ut för en till regnskur. Det är bara att plocka fram regnkläderna och fälla upp paraplyet igen.
Här kan du läsa del 3
Innan vi kom till supportzon 2 i Nykvarn hade min lagkamrat #196 Thomas Sändh (mer känd som Tusse) meddelat att han fått ont i höfterna och tänkte bryta efter 12 timmar. Jag tackade så mycket för att han deltagit i laget. Han bröt samtidigt som 17 andra deltagare - bland annat min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson. Med tanke på att sex av deltagarna i skrivande stund (kl. 00:00 natten mot söndagen) fortfarande är på benen 51 timmar efter start kan ju 12 timmar låta futtigt, men som jag senare skrev till Tusse: Det är inte många i världen som gått 12 timmar i sträck, så även om han inte nådde sitt mål (att slå mina 26 timmar från 2014) har han utfört en stor prestation.
Det första jag erfar när vi stormar in i supportzon 2 (#1 Silvio Cannavá något framför rullatorn) är mitt namn och jag får både en flaska varm blåbärssoppa och en nektarin av min arbetskamrat Helen. Sedan springer jag snabbt fram till min väska och rusar iväg till en torr asfaltsfläck under ett träd. Mina skor är genomblöta efter allt regnande och jag plockar snabbt upp ett par torra skor och tre par strumpor ur väskan tillsammans med en påse pizzabullar och en banan/choklad-bytta. Jag stoppar genast ner mina blöta skor och strumpor i vässkan, sätter på mig ett par nya strumpor och de torra skorna, lämnar väskan på stället och springer iväg ett par hundra meter till en parkbänk. Där tar jag av mig skorna och de nya strumporna (som fått fungera som handduk) och tar fort fram min tub med Sportslick och smörjer mina nästan torra fötter. Jag försöker sedan ta på mig tåstrumporna, men hinner inte riktigt innan den bakre funktionären kommer gående. Jag slänger snabbt på mig skorna och springer några hundra meter till nästa parkbänk. Av med skorna igen, trä på strumpan ordentligt på varje tå, på med det andra lagret strumpor och på med skorna igen. Jag är nu färdig men agerar utkik åt en medtävlare som också byter skor och rapporterar hur nära funktionären är. Han verkar också hinna klart och jag beger mig iväg igen.
Ute i skogarna efter Nykvarn räknar jag deltagarna och gör ett snabbt överslag: Det är cirka 80 personer kvar och eftersom ryktet säger att det kom 160 till start så har hälften brutit strax efter 12-timmarsgränsen. 2014 var hälften borta vid 18 timmar och det krävdes då över 30 timmars promenad för att komma bland de 20 bästa. 16 av de 20 bästa förra året kom till starten i årets rally och jag antog att det knappast var någon av dessa som skulle vika ner sig i första taget. Även om hälften brutit var det många det många deltagare kvar och jag gissade att det skulle krävas 35 timmar för att komma bland de 20 bästa. Kanske är dessa statistiska tankar avgörande för min upplevelse av de kommande timmarna?
Under etapp 3 får jag mer och mer ont i fotsulorna och även om smärtan är mer av slaget "obehagligt" än "outhärdligt", så frestar det på att timme efter timme gå och veta att det inte kommer att kännas bättre. Vi är fortfarande tre stycken kvar i laget så jag har ingen tanke på att bryta. Min lagkamrat #166 Niklas Skagerman har dock ett par timmar efter Nykvarn nått vägs ände och berättar att han snart måste bryta på grund av smärta i knäna. Vi är precis på väg in på en grusväg där två stora stenbumlingar hindrar all fyrhjulig trafik och min empatiska lagledarroll sparkar ut den tävlingsinriktade dito. Jag säger att vi inte kan veta när brytbussen eller någon bil kan komma och föreslår att han slutar nu i närheten av rullande fordon istället för om en stund då han kanske inte orkar gå längre. Vi tar adjö av varandra och jag går ensam in på grusvägen längst bak i ledet. Vårt lag Avanti! Framåt! är nu ute ur leken eftersom vi bara är två deltagare kvar.
Det börjar bli allt svårare att ta sig fram i ledet på grund av att fötterna blir allt tröttare. Jag tar på grund av detta allt färre sitt- och liggpauser i väntan på den bakre funktionären. En annan orsak är att det nästan tar mer på krafterna att sätta mig och ställa mig upp än att bara gå vidare. Så det är nästan så att jag så fort jag kommit fram till täten ställer mig vid vägkanten för att kissa och precis blir klar då sista deltagaren och den gulklädda funktionären kommer. Sedan tar det en evighet att ta sig fram till täten igen.
Halvvägs mellan Nykvarn och Mariefred går jag in i en långvarig svacka. En känsla av meningslöshet kommer smygandes och det hela känns helt enkelt inte roligt längre. Jag bara går och går och jag börjar så smått göra mig bekant med tanken på att bryta. Det hela blir inte bättre av att vi strax innan Mariefred råkar ut för en till regnskur. Det är bara att plocka fram regnkläderna och fälla upp paraplyet igen.
Här kan du läsa del 3
Att gå tills jag tröttnar - del 1
Då var årets upplaga av Fotrally avklarat. Jag hamnade på en 32:a plats med tiden 24:08. Egentligen skulle platsen lika gärna kunnat bli nummer 40 eftersom jag satt på bajamajaflaket de sista åtta minuterna av min toatid.
Mina förberedelser inför loppet lämnade en hel del övrigt att önska. Jag har varit fokuserad på att bygga väggar på hemmafronten och det var i princip först under torsdagen som jag gjorde allt inför loppet. Jag bakade pizzabullar och gjorde frukt- och nötbars. Jag plockade ihop allt jag skulle ha med och packade. 20 minuter försenad tog jag tunnelbanan in för att träffa delar av mitt lag och äta middag på Seyhmus.
Efter middagen köpte vi de sista attiraljerna (bland annat paraply och fet salva) och begav oss till Sjöhistoriska vid Gärdet. På vägen dit träffade vi glada fotrallyister och på plats hälsade jag på nya och gamla deltagare. Vårat lag Avanti! Framåt! sammanstrålade och vi sa hej till varandra och jag gav den enda förhållningsordern att innan vi bryter ser vi till att prata med övriga lagmedlemmar. Jag hälsade också på min arbetskamrat Nils och hans kompis.
Starten gick och vi började promenera i strålande kvällssol. Snart började det dock regna vilket gav en försmak på nästa dygns utmaning. Regnet gick ganska snabbt över och vi hälsades av glada stockholmare och sjungandes bajensupportrar. Det var inget jag märkte av i början men när vi traskade genom Stockholms södra förorter tyckte jag att tempot var rätt högt. Detta bekräftades senare och vid Salems kyrka tog vi en liten märklig avstickare som hälften av deltagarna hängde med på medan andra hälften släntrade runt eller satt och vilade vid vägkanten.
Innan dess var det dags för supportzon 1 vid sjön Aspen. Det gick väldigt snabbt för mig att greppa en påse pizzabullar och en låda med bananer och choklad. Sedan satt jag och vilade på ett par stenar med delar av landslaget - mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" - i ett par minuter innan den reflexklädda funktionären (eller var det två?) kom och jagade upp oss i gående ställning. Det är för övrigt något som inte framgår av hemsidan: om en kommer in först i supportzonen är det ganska gott om tid att utföra det byten och ompackningar av mat och annat. Annars skulle det vara väldigt svårt för de som kommer sist att hinna göra någonting.
När vi närmade oss Södertälje slet en av våra lagmedlemmar - #161 Pamela Otarola - hårt och höll sig knappt framför de bakre funktionärerna på grund av sina knän. Med en enorm viljeansträngning tog hon sig hela vägen fram till Södertälje station och slutade på drygt åtta timmar. Vid det här laget kände jag själv att jag höll på att gå en riktigt lång promenad och inte bara var ute och flanerade lite lätt. Det började kännas i fotsulorna, men mitt ben som jag varit orolig för verkade klara sig rätt bra.
Vi kom snart ut ur Södertälje och slog in på Tvetavägen mot Nykvarn. De grå molnen hopade sig oroväckande och ryktena om regnväder besannades snart. Det var bara att i farten slänga på sig regnstället och fälla upp paraplyet. Jag hade ett litet komfortabelt lättviktsparaply medan min lagkamrat #137 John Nordmark burit runt på ett stort åbäke till paraply - och fått en och annan gliring. Han var nog den som klarade regnet bäst och kunde spatsera med torra ben (om än inte med torra fötter). Mitt i regnet fick jag och min arbetskamrat uppbackning av ett par andra arbetskamrater - Carina och Helen - med plakatet "Heja Jocke och kanske Nils!" Det lättade på det regntyngda sinnet och med lite mer energi tog jag täten inför den andra supportzonen.
Här kan du läsa del 2
Mina förberedelser inför loppet lämnade en hel del övrigt att önska. Jag har varit fokuserad på att bygga väggar på hemmafronten och det var i princip först under torsdagen som jag gjorde allt inför loppet. Jag bakade pizzabullar och gjorde frukt- och nötbars. Jag plockade ihop allt jag skulle ha med och packade. 20 minuter försenad tog jag tunnelbanan in för att träffa delar av mitt lag och äta middag på Seyhmus.
Efter middagen köpte vi de sista attiraljerna (bland annat paraply och fet salva) och begav oss till Sjöhistoriska vid Gärdet. På vägen dit träffade vi glada fotrallyister och på plats hälsade jag på nya och gamla deltagare. Vårat lag Avanti! Framåt! sammanstrålade och vi sa hej till varandra och jag gav den enda förhållningsordern att innan vi bryter ser vi till att prata med övriga lagmedlemmar. Jag hälsade också på min arbetskamrat Nils och hans kompis.
Starten gick och vi började promenera i strålande kvällssol. Snart började det dock regna vilket gav en försmak på nästa dygns utmaning. Regnet gick ganska snabbt över och vi hälsades av glada stockholmare och sjungandes bajensupportrar. Det var inget jag märkte av i början men när vi traskade genom Stockholms södra förorter tyckte jag att tempot var rätt högt. Detta bekräftades senare och vid Salems kyrka tog vi en liten märklig avstickare som hälften av deltagarna hängde med på medan andra hälften släntrade runt eller satt och vilade vid vägkanten.
Innan dess var det dags för supportzon 1 vid sjön Aspen. Det gick väldigt snabbt för mig att greppa en påse pizzabullar och en låda med bananer och choklad. Sedan satt jag och vilade på ett par stenar med delar av landslaget - mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" - i ett par minuter innan den reflexklädda funktionären (eller var det två?) kom och jagade upp oss i gående ställning. Det är för övrigt något som inte framgår av hemsidan: om en kommer in först i supportzonen är det ganska gott om tid att utföra det byten och ompackningar av mat och annat. Annars skulle det vara väldigt svårt för de som kommer sist att hinna göra någonting.
När vi närmade oss Södertälje slet en av våra lagmedlemmar - #161 Pamela Otarola - hårt och höll sig knappt framför de bakre funktionärerna på grund av sina knän. Med en enorm viljeansträngning tog hon sig hela vägen fram till Södertälje station och slutade på drygt åtta timmar. Vid det här laget kände jag själv att jag höll på att gå en riktigt lång promenad och inte bara var ute och flanerade lite lätt. Det började kännas i fotsulorna, men mitt ben som jag varit orolig för verkade klara sig rätt bra.
Vi kom snart ut ur Södertälje och slog in på Tvetavägen mot Nykvarn. De grå molnen hopade sig oroväckande och ryktena om regnväder besannades snart. Det var bara att i farten slänga på sig regnstället och fälla upp paraplyet. Jag hade ett litet komfortabelt lättviktsparaply medan min lagkamrat #137 John Nordmark burit runt på ett stort åbäke till paraply - och fått en och annan gliring. Han var nog den som klarade regnet bäst och kunde spatsera med torra ben (om än inte med torra fötter). Mitt i regnet fick jag och min arbetskamrat uppbackning av ett par andra arbetskamrater - Carina och Helen - med plakatet "Heja Jocke och kanske Nils!" Det lättade på det regntyngda sinnet och med lite mer energi tog jag täten inför den andra supportzonen.
Här kan du läsa del 2
torsdag 25 juni 2015
På väg till start
Jag är nu på väg till Seyhmus för att äta middag och träffa två av mina lagmedlemmar i Avanti! Framåt! Trots att jag haft tid att förbereda mig i nästan ett år är jag ändå lite stressad. Jag använder samma depå-väska som förra året; den var lite för liten då och har inte blivit större. Chipspåsen jag tänkte ha någon gång på småtimmarna andra dygnet fick inte plats, så den får följa med i ryggan från start.
Jag höll på att glömma både våra lagsymboler och pizzabullarna och fick vända två gånger. Vet inte riktigt hur jag ska pula ner dem i väskan, men det ger sig. Nu ska jag snart äta, pusta ut och smörja in mig med diverse salvor.
Avanti! Framåt!
måndag 22 juni 2015
Att vila sig i form
Nu är det mindre än tre dygn kvar till start. Fotrally verkar ha en tendens att uppta deltagarnas medvetande som ingen annan idrottstävling. Ju närmare start desto mer tunnelseende och fokuserade (alternativt ofokuserade) tycks vi som ska gå tills vi stupar bli.
De senaste dagarna har jag dock lyckats hålla tankarna borta från tävlingen många timmar i sträck. Min plan har hela tiden varit att dryga veckan innan start dra ner på träningen betydligt. Det senaste halvåret har jag styrketränat ungefär tre gånger och kört fem till sex konditionspass per vecka plus gått mer eller mindre långa promenader nästan dagligen. Sedan en vecka tillbaka har jag inte tränat alls utan istället byggt väggar hemma i lägenheten. Det har inneburit lite tunga lyft men ingen konditionsträning att tala om. Vi får se om det blir ett vinnande koncept eller om jag kommer gå in i väggen.
De tankar som ändå har handlat om Fotrally har rört sömnen. Då tävlingen startar på en ur sömnsynpunkt knasig tid - klockan nio på kvällen - finns det nog många olika taktiker om hur en startar med så mycket vila i kroppen som möjligt. Just nu håller jag på att bryta ett av mina knep: att lägga mig tidigt alla kvällar under dagarna innan start. Jag har en tendens att vakna tidigt oavsett hur sent jag går och lägger mig, så ju tidigare sänggång desto mer sömn.
Jag har testat några nätter att lägga mig mellan ett och två på natten för att se om jag kan vakna senare och komma till start med ganska få vakna timmar i ryggsäcken. Jag har ändå vaknat runt åtta på morgonen så den taktiken kommer jag skippa. Nu blir fokus att lägga mig tidigt (från och med i morgon som sagt) och sova så länge jag kan för att under torsdagseftermiddagen försöka ta en tupplur. Jag tvivlar på att jag kommer lyckas somna (det gjorde jag inte förra året), men det blir väl åtminstone ett par timmars vila timmarna innan start.
Så är mitt lag Avanti! Framåt! äntligen fulltaligt med #196 Tusse - en ärrad gammal husockupant - som femte hjulet. Vi får väl se om vi bildar kedja och skanderar slagord under marschen runt Mälaren...
De senaste dagarna har jag dock lyckats hålla tankarna borta från tävlingen många timmar i sträck. Min plan har hela tiden varit att dryga veckan innan start dra ner på träningen betydligt. Det senaste halvåret har jag styrketränat ungefär tre gånger och kört fem till sex konditionspass per vecka plus gått mer eller mindre långa promenader nästan dagligen. Sedan en vecka tillbaka har jag inte tränat alls utan istället byggt väggar hemma i lägenheten. Det har inneburit lite tunga lyft men ingen konditionsträning att tala om. Vi får se om det blir ett vinnande koncept eller om jag kommer gå in i väggen.
De tankar som ändå har handlat om Fotrally har rört sömnen. Då tävlingen startar på en ur sömnsynpunkt knasig tid - klockan nio på kvällen - finns det nog många olika taktiker om hur en startar med så mycket vila i kroppen som möjligt. Just nu håller jag på att bryta ett av mina knep: att lägga mig tidigt alla kvällar under dagarna innan start. Jag har en tendens att vakna tidigt oavsett hur sent jag går och lägger mig, så ju tidigare sänggång desto mer sömn.
Jag har testat några nätter att lägga mig mellan ett och två på natten för att se om jag kan vakna senare och komma till start med ganska få vakna timmar i ryggsäcken. Jag har ändå vaknat runt åtta på morgonen så den taktiken kommer jag skippa. Nu blir fokus att lägga mig tidigt (från och med i morgon som sagt) och sova så länge jag kan för att under torsdagseftermiddagen försöka ta en tupplur. Jag tvivlar på att jag kommer lyckas somna (det gjorde jag inte förra året), men det blir väl åtminstone ett par timmars vila timmarna innan start.
Så är mitt lag Avanti! Framåt! äntligen fulltaligt med #196 Tusse - en ärrad gammal husockupant - som femte hjulet. Vi får väl se om vi bildar kedja och skanderar slagord under marschen runt Mälaren...
lördag 13 juni 2015
Testa utrustning och bilda lag
Jag har ett gott råd till alla er som tänker promenera runt Mälaren om ett par veckor: Vänta inte en dag längre med att testa er utrustning. Speciellt skorna är viktiga att testa innan ni beger er till Sjöhistoriska om tolv dagar. Igår gick jag i drygt fyra timmar till jobbet och upptäckte att mina sandaler - som jag gick i förra året - inte alls levererade som jag tänkt mig. Redan efter ett par timmar började det att skava under fötterna och när jag kom fram hade jag fått ett par blåsor. De läker troligtvis tills startskottet går, men det var ändå ett litet bakslag.
Annars är förberedelserna för mitt nybildade lag i full gång. Vi heter Avanti! Framåt! och består av diverse obskyra element. Namnet kommer från en förening som håller på att producera bland annat en fotoutställning om Stockholms husockupationsscen under andra halvan av 80-talet. Jag tyckte namnet passade särdeles bra för ett lopp som Fotrally. Här kan du läsa mer om fotoutställningen och andra aktiviteter under den närmaste framtiden.
Att vara med i ett lag är peppande och karaktärsbildande. Även om vi kommer vara flera hundra som går tillsammans kan det vara skönt att ha några speciella som stöttar oss under vår långa tur tillsammans. Själv hade jag nog gått flera mil kortare förra året utan mina forna lagkamrater i the Pirates of the Magelungen. Eftersom nästan hela laget blev uttagna till Fotrallylandslaget såg jag mig nödgad att bilda ett nytt gäng. Vi har inte lika stor erfarenhet som mitt gamla lag, men att delta i ett lag ger en extra dimension till promenerandet.
Om du som läser det här tänker gå Fotrallyt kan jag inte annat än uppmuntra dig att bilda ett lag. Tillsammans blir vi starkare. Avanti! Framåt!
 |
| Vårat lagnamn syns snart på en ryggsäck nära dig |
Att vara med i ett lag är peppande och karaktärsbildande. Även om vi kommer vara flera hundra som går tillsammans kan det vara skönt att ha några speciella som stöttar oss under vår långa tur tillsammans. Själv hade jag nog gått flera mil kortare förra året utan mina forna lagkamrater i the Pirates of the Magelungen. Eftersom nästan hela laget blev uttagna till Fotrallylandslaget såg jag mig nödgad att bilda ett nytt gäng. Vi har inte lika stor erfarenhet som mitt gamla lag, men att delta i ett lag ger en extra dimension till promenerandet.
Om du som läser det här tänker gå Fotrallyt kan jag inte annat än uppmuntra dig att bilda ett lag. Tillsammans blir vi starkare. Avanti! Framåt!
fredag 5 juni 2015
Långpass, vaka och utrustning
Igår kan jag nog påstå att jag bekräftade formen inför årets Fotrally. Jag traskade från jobbet och hem efter att ha vakat hela natten. Jag var såklart lite medtagen men mitt trilskande ben klarade sig bra. För att summera: På onsdagen klev jag upp kl. 06:20 och var vaken tills jag började gå strax innan kl. 07:00 på torsdagen. Jag gick sedan i tolv timmar och fem minuter - en sträcka på 62 kilometer - i ett tempo en bråkdel snabbare än Fotrallyts 5 kilometer per timme.
Tolv timmar är en väldigt lång tid, speciellt om en tillbringar tiden med att gå och speciellt utan sällskap. De flesta av oss som deltar i år kommer att gå längre än tolv timmar. Förra året tror jag att hälften hade brutit när det gått 18 timmar, så jag tror vi får räkna med ganska mycket folk längsmed södra Mälaren under fredagsdygnet.
Vid den här tiden förra året hade jag gått både två tolvtimmarspass och ett femtontimmarspass och vakat mig igenom flera nätter. Vakenheten hade jag inga problem med. Under hela mitt pass fick jag tre till fyra sömnighetsattacker där jag gick och klippte med ögonen bara någon eller ett par minuter innan det gick över. I år får det därför räcka med ett vakpass, nu vet jag att jag klarar det utan större problem. Däremot blev jag påmind om några andra saker i utrustningsväg.
För det första ska jag komma ihåg att ta med mig en fet salva att ha mellan skinkorna. Efter drygt sex timmar kändes det som jag hade sandpapper i rumpan och det slapp jag förra Fotrallyt tack vare salvan. Det här passet hade jag inte heller smörjt mina fötter, men de klarade sig utmärkt. Inför rallyt ska jag dock smörja med Sportslick, något jag rekommenderar alla som har tänkt sig att klara första natten i någotsånär bra skick. Jag gick i mina gamla slitna terrängskor av märket Salomon som jag gick pilgrimsleden med för ett par år sedan (här kan du läsa om det äventyret). Jag ska gå ett par kortare sträckor med ett par andra löparskor och ett par sandaler så att jag har med mig tre par skor att alternera emellan vägen runt Mälaren. Jag kommer använda mig av två par tunna ullstrumpor; närmast foten ett par tåstrumpor för att slippa skav mellan tårna och på det en vanlig strumpa för att slippa friktion mellan sko och fot. Funkade utmärkt förra året.
Det var soligt och varmt i torsdags. För att slippa smörja in mig med solskyddskräm använder jag långärmat och keps med solskydd för nacken (jag ser ut som någon slags legionär när jag traskar fram). Förra året hade jag ett par lätta trekvartslånga byxor som fungerade utmärkt både när det var varmt på dagen och under de svalare nattimmarna. Materialet i kläderna närmast kroppen är ull som både värmer och svalkar beroende på väderlek. En annan fördel är att ullen inte börjar stinka när jag gått och svettats i den under ett dygn eller två. Skönt för både mig själv och omgivningen. Ett billigare alternativ som jag inte hunnit testa så mycket, men som påstås ha samma egenskaper, är bambu.
Något annat jag påmindes om var värdet av en bra ryggsäck. Själv använder jag en lättviktsrygga från Haglöfs. Bra att ha snacks och vattenflaska tillgängligt utan att behöva ta av sig ryggan. I ryggan kommer jag utöver proviant att ha ett regnställ i lättvikt. Något jag eventuellt kan använda om det blir lite kyligare eller om det blåser mycket. Ska också ta med mig ett paraply som kan vara skönt att ha om det regnar kraftigt.
Liksom förra året tar jag med mig en avbruten tandborste och lite tandkräm. Efter ett dygns småätande piggar det upp med tänder som inte fastnar i varandra av beläggning. Tar också med mig engångshandskar att använda när jag smörjer fötter och rumpa, inte så fräscht att använda händerna till mat efter en sådan behandling. Av den anledningen har jag också med mig en liten flaska med handsprit (kommer i skrivande stund inte ihåg om det fanns handsprit på bajamajan).
I år kommer jag ta med mig en separat mp3-spelare att använda då mina medtävlare tystnar och går in i sin egen bubbla. En solcellsladdare tar jag också med för att ladda på mobilen. När jag är fullastad med mat och vatten räknar jag med att ha max tre kg på ryggen och om det regnar och jag har det mesta i klädväg på kroppen och inte har så mycket mat och vatten kanske det rör sig om ett kg.
Tolv timmar är en väldigt lång tid, speciellt om en tillbringar tiden med att gå och speciellt utan sällskap. De flesta av oss som deltar i år kommer att gå längre än tolv timmar. Förra året tror jag att hälften hade brutit när det gått 18 timmar, så jag tror vi får räkna med ganska mycket folk längsmed södra Mälaren under fredagsdygnet.
Vid den här tiden förra året hade jag gått både två tolvtimmarspass och ett femtontimmarspass och vakat mig igenom flera nätter. Vakenheten hade jag inga problem med. Under hela mitt pass fick jag tre till fyra sömnighetsattacker där jag gick och klippte med ögonen bara någon eller ett par minuter innan det gick över. I år får det därför räcka med ett vakpass, nu vet jag att jag klarar det utan större problem. Däremot blev jag påmind om några andra saker i utrustningsväg.
För det första ska jag komma ihåg att ta med mig en fet salva att ha mellan skinkorna. Efter drygt sex timmar kändes det som jag hade sandpapper i rumpan och det slapp jag förra Fotrallyt tack vare salvan. Det här passet hade jag inte heller smörjt mina fötter, men de klarade sig utmärkt. Inför rallyt ska jag dock smörja med Sportslick, något jag rekommenderar alla som har tänkt sig att klara första natten i någotsånär bra skick. Jag gick i mina gamla slitna terrängskor av märket Salomon som jag gick pilgrimsleden med för ett par år sedan (här kan du läsa om det äventyret). Jag ska gå ett par kortare sträckor med ett par andra löparskor och ett par sandaler så att jag har med mig tre par skor att alternera emellan vägen runt Mälaren. Jag kommer använda mig av två par tunna ullstrumpor; närmast foten ett par tåstrumpor för att slippa skav mellan tårna och på det en vanlig strumpa för att slippa friktion mellan sko och fot. Funkade utmärkt förra året.
Det var soligt och varmt i torsdags. För att slippa smörja in mig med solskyddskräm använder jag långärmat och keps med solskydd för nacken (jag ser ut som någon slags legionär när jag traskar fram). Förra året hade jag ett par lätta trekvartslånga byxor som fungerade utmärkt både när det var varmt på dagen och under de svalare nattimmarna. Materialet i kläderna närmast kroppen är ull som både värmer och svalkar beroende på väderlek. En annan fördel är att ullen inte börjar stinka när jag gått och svettats i den under ett dygn eller två. Skönt för både mig själv och omgivningen. Ett billigare alternativ som jag inte hunnit testa så mycket, men som påstås ha samma egenskaper, är bambu.
Något annat jag påmindes om var värdet av en bra ryggsäck. Själv använder jag en lättviktsrygga från Haglöfs. Bra att ha snacks och vattenflaska tillgängligt utan att behöva ta av sig ryggan. I ryggan kommer jag utöver proviant att ha ett regnställ i lättvikt. Något jag eventuellt kan använda om det blir lite kyligare eller om det blåser mycket. Ska också ta med mig ett paraply som kan vara skönt att ha om det regnar kraftigt.
Liksom förra året tar jag med mig en avbruten tandborste och lite tandkräm. Efter ett dygns småätande piggar det upp med tänder som inte fastnar i varandra av beläggning. Tar också med mig engångshandskar att använda när jag smörjer fötter och rumpa, inte så fräscht att använda händerna till mat efter en sådan behandling. Av den anledningen har jag också med mig en liten flaska med handsprit (kommer i skrivande stund inte ihåg om det fanns handsprit på bajamajan).
I år kommer jag ta med mig en separat mp3-spelare att använda då mina medtävlare tystnar och går in i sin egen bubbla. En solcellsladdare tar jag också med för att ladda på mobilen. När jag är fullastad med mat och vatten räknar jag med att ha max tre kg på ryggen och om det regnar och jag har det mesta i klädväg på kroppen och inte har så mycket mat och vatten kanske det rör sig om ett kg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)