En golgatavandring i all ödmjukhet

Inför mitt stundande Fotrally i sommar har jag fått olika tips. Ett inte alltför otippat tips är att gå, vilket jag gör mer än någonsin (om en bortser från mitt äventyr i våras, läs mer här). Om jag inte springer från pendeln till jobbet, som jag gör de flesta dagar, så går jag. Jag kommer fram några minuter senare, men istället för att stå och frysa medan jag väntar på bussen har jag fått mig en nästan tre kilometers promenad.

Den som läst min blogg tidigare vet att jag också istället för att sitta försöker stå så mycket som möjligt. Det där med att stå verkar mest höra ihop med jobbet. Jag står på pendeln till och från jobbet och jag sitter aldrig vid mitt skrivbord. Nu hemma vid köksbordet sitter jag däremot av gammal vana.

Ett tredje tips jag fått är att stå ut med obehag, att lida helt enkelt. Och jag är inte den som gör något halvdant. Ska det lidas så ska det. Därför tog jag inte bussen idag när jag åkte hem. Liksom Kristus bar sitt kors på sin golgatavandring bar jag en gammal whiteboard som annars skulle slängas. Det snöade, det var kallt, det var halt och det blåste. Jesus hade åtminstone publik, men jag strävade på ensam i snålblåsten. Jag tycker det tyder på karaktär; att lida utan vare sig spott och spe eller ömkansvärda blickar. Helt enkelt ett mer anspråkslöst lidande. Mer rent och sant, i all ödmjukhet.

Det är kanske det som är tricket, att göra träningen så plågsam att själva tävlingen blir som en promenad i parken?

Roligare än så här var det inte att släpa på en whiteboard