Message in english will follow.
Japp, nu har jag bestämt mig. Jag kommer sända live via Facebook fyra gånger per dygn på ett rullande schema: kl. 03, 09, 15 och 21. Vet inte riktigt hur det funkar, men här är min Facebook-sida.
Som alltid är jag ute i sen tid; har inte packat mat och kläder än. Det viktiga är ju ändå att jag får ut mitt budskap via alla sociala medier. Kl. 19:15 på hemlig ort (vi vill inte ha något sabotage) möts delar av Måndagsklubben (mitt Fotrallylag) vid en pizzeria och transporteras därefter medels husbil till startplatsen vid Sjöhistoriska. Där finslipar vi taktiken medan vi proppar i oss alla kalorier som lär behövas under de kommande dygnen. Kl. 20:55, fem minuter innan start, börjar jag min första livesändning som kommer att pågå i cirka 10 minuter.
I will send live from Facebook during the race Fotrally at these times: 03 (3 am), 09 (9 am), 15 (3 pm) and 21 (9 pm). Here is the link to my Facebook page.
(In Fotrally everyone walks 5 km/h until there's just on woman/man standing.)
Vi ses!
See you!
torsdag 29 juni 2017
onsdag 28 juni 2017
Nedräkningen har börjat
Nedräkningen har börjat. Det är nu mindre än 33 timmar kvar till starten av årets mest hypade och mest oförutsägbara tävling: Fotrally! Min aktivitet på denna blogg (senaste inlägget 22 januari) avspeglar ganska väl hur mycket tid jag har lagt ner på förberedelser inför årets rally. Minimal förberedelse, maximal prestation är mitt motto!
Jag har återigen förenat mig med några av mina forna lagkamrater från Pirates of the Magelungen. Vi vann lagtävlingen 2014 och ambitionen är väl minst lika hög i år. Vårt nya lag heter Måndagsklubben och namnet i sig plus de ärrade deltagarna lär få de andra lagen och deltagarna att darra. Årets laguppställning hittar du här.
Under loppet ska jag testa att sända live via Facebook. Jag har aldrig gjort det tidigare så jag vet inte om du som läser detta behöver vara vän med mig på Facebook eller inte. Här är i alla fall min profil. Jag gör ett försök att sända live kl. 20 nu ikväll (onsdag 28 juni). Spana gärna in och ge feedback.
Nu återstår bara packning och vila, sedan kan rallyt börja.
Jag har återigen förenat mig med några av mina forna lagkamrater från Pirates of the Magelungen. Vi vann lagtävlingen 2014 och ambitionen är väl minst lika hög i år. Vårt nya lag heter Måndagsklubben och namnet i sig plus de ärrade deltagarna lär få de andra lagen och deltagarna att darra. Årets laguppställning hittar du här.
Under loppet ska jag testa att sända live via Facebook. Jag har aldrig gjort det tidigare så jag vet inte om du som läser detta behöver vara vän med mig på Facebook eller inte. Här är i alla fall min profil. Jag gör ett försök att sända live kl. 20 nu ikväll (onsdag 28 juni). Spana gärna in och ge feedback.
Nu återstår bara packning och vila, sedan kan rallyt börja.
söndag 22 januari 2017
Min nya träningsfilosofi
Efter diskbråcksoperationen som jag skrev om i mitt förra blogginlägg har jag nu sakta börjat ta mig tillbaka mot toppen. Under min konvalescens har jag sakta återupptagit vissa träningsaktiviteter. Jag började med att ta korta promenader och ökade tiden jag gick sakta men säkert. Jag har nu inga problem med att gå och går nu promenader upp till 15 kilometer.
Drygt tre veckor efter operationen började jag cykla, både utom- och inomhus. Crosstrainern på gymmet började också gå varm och sedan slutet på november har jag simmat en kilometer - blandat bröst och crawl - ungefär tre gånger per vecka. På juldagen genomförde jag mitt första löppass sedan i maj. Löppass och löppass... Jag tog det väldigt lugnt. Jag började med sju enminutslöpningar med fyra minuters gång emellan. Efter fyra veckor har jag trappat ner gången och trappat upp löpningen och idag sprang jag fem gånger sex minuter med en minuts gång emellan.
Eftersom min taktik i år är att vara lite ofokuserad på förberedelserna av Rallyt (läs om varför här) funderar jag på hur jag omärkligt kan smyga in längre promenader i min vardag. Kanske är detta speciellt viktigt då jag antagligen inte kommer att träna så långa konditionspass i övrigt utifrån min nya träningsfilosofi.
Under sommarens och höstens totala avsaknad av konditions- och styrketräning (utöver promenader), genomgick jag en lättare identitetskris. Jag hade väldigt svårt att identifiera mig som löpare eller motionär och började fundera på hur jag ville leva mitt liv. En tanke jag haft sedan min benskada jag drog på mig efter Sörmlands Ultra för drygt två år sedan är att jag ska ge långlöpningen en chans till. Drar jag på mig en större skada igen kommer mina drömmar om ultralopp, Iron Man och liknande begivenheter definitivt läggas på hyllan. Under mitt halvår som icke-motionär utvecklade jag tankarna till min nya träningsfilosofi.
Min nya träningsfilosofi innebär korta pulshöjande aktiviteter och styrketräning de flesta dagarna på året. Däremellan en rörlig vardag med mycket gång och stående arbete. Tiden får utröna hur pass väl förberedelserna inför årets Fotrally passar in i detta upplägg.
Drygt tre veckor efter operationen började jag cykla, både utom- och inomhus. Crosstrainern på gymmet började också gå varm och sedan slutet på november har jag simmat en kilometer - blandat bröst och crawl - ungefär tre gånger per vecka. På juldagen genomförde jag mitt första löppass sedan i maj. Löppass och löppass... Jag tog det väldigt lugnt. Jag började med sju enminutslöpningar med fyra minuters gång emellan. Efter fyra veckor har jag trappat ner gången och trappat upp löpningen och idag sprang jag fem gånger sex minuter med en minuts gång emellan.
Eftersom min taktik i år är att vara lite ofokuserad på förberedelserna av Rallyt (läs om varför här) funderar jag på hur jag omärkligt kan smyga in längre promenader i min vardag. Kanske är detta speciellt viktigt då jag antagligen inte kommer att träna så långa konditionspass i övrigt utifrån min nya träningsfilosofi.
Under sommarens och höstens totala avsaknad av konditions- och styrketräning (utöver promenader), genomgick jag en lättare identitetskris. Jag hade väldigt svårt att identifiera mig som löpare eller motionär och började fundera på hur jag ville leva mitt liv. En tanke jag haft sedan min benskada jag drog på mig efter Sörmlands Ultra för drygt två år sedan är att jag ska ge långlöpningen en chans till. Drar jag på mig en större skada igen kommer mina drömmar om ultralopp, Iron Man och liknande begivenheter definitivt läggas på hyllan. Under mitt halvår som icke-motionär utvecklade jag tankarna till min nya träningsfilosofi.
Min nya träningsfilosofi innebär korta pulshöjande aktiviteter och styrketräning de flesta dagarna på året. Däremellan en rörlig vardag med mycket gång och stående arbete. Tiden får utröna hur pass väl förberedelserna inför årets Fotrally passar in i detta upplägg.
onsdag 7 december 2016
Diskbråck som vägen till framgång?
Precis som jag skrev i förra blogginlägget för snart ett halvår sedan har fokus inte legat vare sig på fotrallyträning eller bloggskrivande. Under största delen av denna tid har fokus inte legat på träning överhuvudtaget.
Jag har haft diskbråck. Sedan början av maj har det varit ganska jävligt och sedan 8 oktober har det varit överjävligt. En dag stod jag vid min säng och kunde inte röra mig. Smärtan skar som knivar genom mitt vänstra ben under tio minuter. Jag var tvungen att begrava ansiktet i madrassen och skrika rakt ut så att inte grannarna skulle höra och tro att det genomfördes tortyr i lägenheten.
För första gången i mitt liv bad jag om värktabletter; tidigare har mina läkare ett par gånger pekat med hela handen och beordrat mig att äta värktabletter, fast jag aldrig upplevt att de haft någon effekt. Trots tre receptbelagda tabletter märkte jag ingen effekt denna gången heller. Jo, ett av de morfinbaserade preparaten gav mig förstoppning och en fredag upplevde jag en av de eländigaste dagarna i mitt liv med både förstoppning och strålande smärta i benet. Denna dag hade jag svårt att se att lidande är ett val; jag både led och tyckte så synd om mig själv som det är möjligt.
Efter en remiss blev jag kontaktad av Löwenströmska sjukhuset och sen gick det fort. En onsdag fick jag brev med kallelse och på fredag kväll åkte jag hem från sjukhuset med nyopererad rygg och jag kunde gå rakt och sträcka på mig för första gången på länge.
Jag har börjat med konditionsträning så smått, men ännu ingen löpning. Med ett drygt halvår kvar till Fotrallyt hoppas jag att min rehab kommer att få mig i finfin form. Förra årets vinnare Fredrik Forsström hade ju en skadad fot året innan och det finns ju en idrottslig tradition med skadade idrottare som presterar på toppnivå, så nästa år blir jag nog farlig.
 |
| Efter att mina arbetskamrater kallat mig Gollum var jag tvungen att skicka denna bild på kvällen efter att jag blivit opererad |
För första gången i mitt liv bad jag om värktabletter; tidigare har mina läkare ett par gånger pekat med hela handen och beordrat mig att äta värktabletter, fast jag aldrig upplevt att de haft någon effekt. Trots tre receptbelagda tabletter märkte jag ingen effekt denna gången heller. Jo, ett av de morfinbaserade preparaten gav mig förstoppning och en fredag upplevde jag en av de eländigaste dagarna i mitt liv med både förstoppning och strålande smärta i benet. Denna dag hade jag svårt att se att lidande är ett val; jag både led och tyckte så synd om mig själv som det är möjligt.
Efter en remiss blev jag kontaktad av Löwenströmska sjukhuset och sen gick det fort. En onsdag fick jag brev med kallelse och på fredag kväll åkte jag hem från sjukhuset med nyopererad rygg och jag kunde gå rakt och sträcka på mig för första gången på länge.
Jag har börjat med konditionsträning så smått, men ännu ingen löpning. Med ett drygt halvår kvar till Fotrallyt hoppas jag att min rehab kommer att få mig i finfin form. Förra årets vinnare Fredrik Forsström hade ju en skadad fot året innan och det finns ju en idrottslig tradition med skadade idrottare som presterar på toppnivå, så nästa år blir jag nog farlig.
tisdag 19 juli 2016
Nyrelease!
För drygt ett år sedan skrev jag mitt senaste inlägg i denna blogg med ett adjö till Fotrally. Sammanfattningsvis tyckte jag att mitt fokus på en skittråkig upplevelse tagit för mycket tid i anspråk (för en mer nyanserad analys rekommenderar jag dig att läsa inlägget här).
Efter att halvhjärtat följt årets upplaga och imponerats av min forna lagkamrat PerOlas engagemang, uthållighet och slutliga seger (Ett stort grattis PerOla!), började det återigen att klia i benen. Så jag anmälde mig igen (för tredje gången). Och jag gjorde det verkligen i tid; dagen efter var loppet fulltecknat. Anledningen till att Fotrally för första gången är fullspäckat beror med största säkerhet på dokumentären om 2014:s upplaga av loppet, Maratonmarschen - en vaken mardröm, som kan ses på SVTplay i 11 dagar till.
Första året tog kroppen slut (fick ont i foten) och andra året tog psyket slut (kändes tråkigt och meningslöst). Jag vill nog ändå testa min förmåga att uthärda, att uppbåda en vilja att ge mitt yttersta eller att kanske helt släppa viljan och bara vara helt närvarande i stunden. Så frågan är vad jag ska göra annorlunda i år?
Jag tror en nyckel för mig är att inte vara så fokuserad. Visst ska jag förbereda mig, ha bättre utrustning, större supportväska och mer varierad mat än föregående år. Men framförallt ska jag nog låta träningen inför rallyt ske lite i förbifarten. Konditionstränar gör jag redan och långpromenaderna på sex och tolv timmar och kanske ännu längre får väl som sagt vara lite mer... ofokuserade helt enkelt. Jag kanske vill stå på startlinjen med känslan att "Hoppsan, är det redan dags? Och jag som inte lagt ner så mycket träning."
Vi får väl också se hur mycket tid jag lägger på bloggskrivandet. Kanske kan te sig en smula kontraproduktivt att vara allt för flitig om jag nu ska vara ofokuserad?
Efter att halvhjärtat följt årets upplaga och imponerats av min forna lagkamrat PerOlas engagemang, uthållighet och slutliga seger (Ett stort grattis PerOla!), började det återigen att klia i benen. Så jag anmälde mig igen (för tredje gången). Och jag gjorde det verkligen i tid; dagen efter var loppet fulltecknat. Anledningen till att Fotrally för första gången är fullspäckat beror med största säkerhet på dokumentären om 2014:s upplaga av loppet, Maratonmarschen - en vaken mardröm, som kan ses på SVTplay i 11 dagar till.
Första året tog kroppen slut (fick ont i foten) och andra året tog psyket slut (kändes tråkigt och meningslöst). Jag vill nog ändå testa min förmåga att uthärda, att uppbåda en vilja att ge mitt yttersta eller att kanske helt släppa viljan och bara vara helt närvarande i stunden. Så frågan är vad jag ska göra annorlunda i år?
Jag tror en nyckel för mig är att inte vara så fokuserad. Visst ska jag förbereda mig, ha bättre utrustning, större supportväska och mer varierad mat än föregående år. Men framförallt ska jag nog låta träningen inför rallyt ske lite i förbifarten. Konditionstränar gör jag redan och långpromenaderna på sex och tolv timmar och kanske ännu längre får väl som sagt vara lite mer... ofokuserade helt enkelt. Jag kanske vill stå på startlinjen med känslan att "Hoppsan, är det redan dags? Och jag som inte lagt ner så mycket träning."
Vi får väl också se hur mycket tid jag lägger på bloggskrivandet. Kanske kan te sig en smula kontraproduktivt att vara allt för flitig om jag nu ska vara ofokuserad?
tisdag 30 juni 2015
Eftertankens kranka blekhet - ett bokslut över två års ständigt promenerande
Nu har det gått några dagar sedan mitt andra Fotrally och det är dags för ett bokslut. Det har varit ett par fantastiska år med ett fokus och en upptagenhet i tankarna som till och med överträffar de två år jag genomfört en svensk klassiker. Jag var mer taggad inför första året, med nybörjarens nyfikenhet och ibland högmod inför den kommande prestationen. Inför årets rally tränade jag inte alls lika mycket, till stor del beroende på den ben/höftskada jag dragits med sedan i oktober.
Eftersom vi människor är lata (=att vi ofta tar den kortaste vägen för att tillgodose våra behov) gör jag det enkelt för mig och klistrar in två frågor och mina svar från Facebook. Efter dessa kommer några avslutande tankar.
Markus Blomqvist Vad lär du dig?
Jag lär mig (rent konkret och inte bara teoretiskt) att kroppen har mycket mer att ge än vad psyket vill få oss att tro. Jag lär mig att kunna ignorera psyket och prestera mer än vad som känns bekvämt, men också att lyssna på vad jag upplever som meningsfullt/meningslöst och inte pusha den gränsen för långt. Jag lär mig att människor helt utan egen materiell vinning (utom den egna behovstillfredsställelsen) - utan tvärtom med faktisk materiell förlust - älskar att stödja och bidra till andra människor, även människor de aldrig träffat och kanske aldrig kommer träffa igen. Jag lär mig att vara ödmjuk och uppskatta människors prestationer oavsett deras resultat. Jag lär mig att livet är för kort för att låta oss styras av andras förväntningar eller mina fantasier om andras förväntningar. Jag lär mig att tillräcklig förberedelse är en god förutsättning för ett önskvärt resultat, men att jag också kommer långt med otillräcklig förberedelse - och att det är helt ok.
Peter Bjurenstedt Det måste vara en hel del reflexer man bara ignorerar?
Om jag säger så här: Kroppen är en fantastisk skapelse som hela tiden signalerar vad vi behöver. Ibland anpassar sig kroppen till att signalera sådant vi inte behöver (droger, socker i för stora mängder etc). Ibland signalerar kroppen "nu räcker det" när vi gör saker som sträcker sig utanför vår bekvämlighetszon. Den zonen kan vi utvidga, t.ex. genom konditions- eller styrketräning. Vill vi prestera bättre än vi tidigare gjort kommer kroppen signalera "nu räcker det" och då får vi gå in med vår viljestyrka och inte göra vad kroppen ber oss om. Här finns en utmaning för oss människor. Skulle vi bara lyssna på kroppen kanske vi skulle ligga på soffan och äta godis och chips hela dagarna. Men å andra sidan kanske det inte alls handlar om att lyssna på kroppen utan mer om inlärda beteenden. Om vi verkligen på djupet skulle lyssna på kroppen kanske vi skulle få den motion och de näringsämnen vi behöver utan att gå till överdrift. En tävling som Fotrally handlar till stor del om att inte lyssna på kroppen och förnuftet, utan att med viljestyrka pressa kroppen till vad den maximalt klarar av, vilket väl kan vara ok någon enstaka gång, men som inte nödvändigtvis är nyttigt eller optimalt. Långt svar på en kort fråga. Fråga igen om det är något jag missat.
Jag tror att vi alla - även de av oss som skulle kunna kallas för högpresterande - inte lever upp till vår fulla potential och förmåga. Och då menar jag inte att vi allihop ska pressa oss till vår yttersta fysiska förmåga. Vi människor har en enorm kapacitet att utföra storslagna handlingar i stort och smått. Fotrally är bara ett exempel på hur vi kan leva ut denna förmåga.
För mig ingår Fotrally i ett mycket större sammanhang än bara en extrem och knasig tävling. För mig blir Fotrally en metafor för livet själv. Fotrally ger i alla fall mig inspiration till att se vilka andra områden i livet jag kan utveckla och utvidga mina gränser inom. Jag vill leva ett liv utan att låta mig begränsas av normer och konventioner, av mina egna eller andras förväntningar, av min rädsla och mina fantasier för vad andra ska tycka, av min egen historia eller de ramar som mina olika identiteter sätter upp för mig. Jag vill leva, älska, skapa och njuta så mycket jag bara kan. Jag vill fira uppnådda mål och sörja förlorade drömmar i så stor utsträckning att jag kan leva och vara närvarande i nuets alla vindlingar och möjligheter. Jag vill vara med och skapa ett samhälle där vi alla ges dessa förutsättningar. Och jag vill göra allt detta i ett sammanhang med andra människor, i en förståelse av att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra, med en medvetenhet att jag inte kan uppnå ett fullvärdigt liv på bekostnad av andra människors välbefinnande.
I årets Fotrally upplevde jag flera timmar i sträck meningslöshet och motivationsbrist. Jag hade kapacitet att gå längre, men jag hade inte lust. Det är en erfarenhet jag tar med vidare i livet. Precis som jag skrivit tidigare behöver vi offra något - till exempel bekvämlighet - för att uppnå något vi eftersträvar. Förmågan att motstå omedelbar behovstillfredsställelse är en förutsättning för personlig, mental och fysisk utveckling. Själv behöver jag både kunna offra och njuta i balans för att jag på lång sikt ska må bra. Jag vill inte leva ett liv där jag alltför länge lägger delar av livet på väntehyllan.
Fotrally har upptagit stora delar av mitt liv och efter årets lopp inser jag att jag inte vill låta så mycket energi, tid och tankeverksamhet gå till något där jag upplever så pass mycket meningslöshet som jag gjorde i denna upplaga av Fotrally. Därför har jag bestämt mig för att inte anmäla mig till nästa års spektakel. Men vem vet, jag kanske kommer igen något annat år med en uppgraderad medvetenhet kring mitt deltagande?
Slutligen vill jag förtydliga att allt detta handlar om mina tankar om mig själv. Om du läser in kritik av dina egna eller andras motiv ligger det kanske i min bristande förmåga att i skrift uttrycka mina tankar parat med dina tolkningar av min text (även detta kan tolkas som kritik, men det är inte min intention). Språket är ett trubbigt verktyg för att uttrycka vårt inre, men det är det verktyg vi har.
Än en gång tack till alla som varit med mig på min resa och alla er som gör Fotrally möjligt!
Och grattis Fredrik till din vansinniga segermarsch!
Eftersom vi människor är lata (=att vi ofta tar den kortaste vägen för att tillgodose våra behov) gör jag det enkelt för mig och klistrar in två frågor och mina svar från Facebook. Efter dessa kommer några avslutande tankar.
Markus Blomqvist Vad lär du dig?
Jag lär mig (rent konkret och inte bara teoretiskt) att kroppen har mycket mer att ge än vad psyket vill få oss att tro. Jag lär mig att kunna ignorera psyket och prestera mer än vad som känns bekvämt, men också att lyssna på vad jag upplever som meningsfullt/meningslöst och inte pusha den gränsen för långt. Jag lär mig att människor helt utan egen materiell vinning (utom den egna behovstillfredsställelsen) - utan tvärtom med faktisk materiell förlust - älskar att stödja och bidra till andra människor, även människor de aldrig träffat och kanske aldrig kommer träffa igen. Jag lär mig att vara ödmjuk och uppskatta människors prestationer oavsett deras resultat. Jag lär mig att livet är för kort för att låta oss styras av andras förväntningar eller mina fantasier om andras förväntningar. Jag lär mig att tillräcklig förberedelse är en god förutsättning för ett önskvärt resultat, men att jag också kommer långt med otillräcklig förberedelse - och att det är helt ok.
Peter Bjurenstedt Det måste vara en hel del reflexer man bara ignorerar?
Om jag säger så här: Kroppen är en fantastisk skapelse som hela tiden signalerar vad vi behöver. Ibland anpassar sig kroppen till att signalera sådant vi inte behöver (droger, socker i för stora mängder etc). Ibland signalerar kroppen "nu räcker det" när vi gör saker som sträcker sig utanför vår bekvämlighetszon. Den zonen kan vi utvidga, t.ex. genom konditions- eller styrketräning. Vill vi prestera bättre än vi tidigare gjort kommer kroppen signalera "nu räcker det" och då får vi gå in med vår viljestyrka och inte göra vad kroppen ber oss om. Här finns en utmaning för oss människor. Skulle vi bara lyssna på kroppen kanske vi skulle ligga på soffan och äta godis och chips hela dagarna. Men å andra sidan kanske det inte alls handlar om att lyssna på kroppen utan mer om inlärda beteenden. Om vi verkligen på djupet skulle lyssna på kroppen kanske vi skulle få den motion och de näringsämnen vi behöver utan att gå till överdrift. En tävling som Fotrally handlar till stor del om att inte lyssna på kroppen och förnuftet, utan att med viljestyrka pressa kroppen till vad den maximalt klarar av, vilket väl kan vara ok någon enstaka gång, men som inte nödvändigtvis är nyttigt eller optimalt. Långt svar på en kort fråga. Fråga igen om det är något jag missat.
Jag tror att vi alla - även de av oss som skulle kunna kallas för högpresterande - inte lever upp till vår fulla potential och förmåga. Och då menar jag inte att vi allihop ska pressa oss till vår yttersta fysiska förmåga. Vi människor har en enorm kapacitet att utföra storslagna handlingar i stort och smått. Fotrally är bara ett exempel på hur vi kan leva ut denna förmåga.
För mig ingår Fotrally i ett mycket större sammanhang än bara en extrem och knasig tävling. För mig blir Fotrally en metafor för livet själv. Fotrally ger i alla fall mig inspiration till att se vilka andra områden i livet jag kan utveckla och utvidga mina gränser inom. Jag vill leva ett liv utan att låta mig begränsas av normer och konventioner, av mina egna eller andras förväntningar, av min rädsla och mina fantasier för vad andra ska tycka, av min egen historia eller de ramar som mina olika identiteter sätter upp för mig. Jag vill leva, älska, skapa och njuta så mycket jag bara kan. Jag vill fira uppnådda mål och sörja förlorade drömmar i så stor utsträckning att jag kan leva och vara närvarande i nuets alla vindlingar och möjligheter. Jag vill vara med och skapa ett samhälle där vi alla ges dessa förutsättningar. Och jag vill göra allt detta i ett sammanhang med andra människor, i en förståelse av att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra, med en medvetenhet att jag inte kan uppnå ett fullvärdigt liv på bekostnad av andra människors välbefinnande.
I årets Fotrally upplevde jag flera timmar i sträck meningslöshet och motivationsbrist. Jag hade kapacitet att gå längre, men jag hade inte lust. Det är en erfarenhet jag tar med vidare i livet. Precis som jag skrivit tidigare behöver vi offra något - till exempel bekvämlighet - för att uppnå något vi eftersträvar. Förmågan att motstå omedelbar behovstillfredsställelse är en förutsättning för personlig, mental och fysisk utveckling. Själv behöver jag både kunna offra och njuta i balans för att jag på lång sikt ska må bra. Jag vill inte leva ett liv där jag alltför länge lägger delar av livet på väntehyllan.
Fotrally har upptagit stora delar av mitt liv och efter årets lopp inser jag att jag inte vill låta så mycket energi, tid och tankeverksamhet gå till något där jag upplever så pass mycket meningslöshet som jag gjorde i denna upplaga av Fotrally. Därför har jag bestämt mig för att inte anmäla mig till nästa års spektakel. Men vem vet, jag kanske kommer igen något annat år med en uppgraderad medvetenhet kring mitt deltagande?
Slutligen vill jag förtydliga att allt detta handlar om mina tankar om mig själv. Om du läser in kritik av dina egna eller andras motiv ligger det kanske i min bristande förmåga att i skrift uttrycka mina tankar parat med dina tolkningar av min text (även detta kan tolkas som kritik, men det är inte min intention). Språket är ett trubbigt verktyg för att uttrycka vårt inre, men det är det verktyg vi har.
Än en gång tack till alla som varit med mig på min resa och alla er som gör Fotrally möjligt!
Och grattis Fredrik till din vansinniga segermarsch!
söndag 28 juni 2015
Att gå tills jag tröttnar - del 3
Har du inte läst del 1 och 2 kan du göra det här (1) och här (2).
När vi kommer in i Mariefred har regnet upphört och jag möts återigen av mina påhejande arbetskamrater. Mitt humör går upp en smula, men inte tillräckligt för att jag får någon lust att fortsätta. När vi sedan tar en sväng runt Gripsholms slott ids jag inte njuta av utsikten utan irriterar mig mest på denna onödiga runda. I fronten går också en ensam funktionär utan rullator. Då konstaterar jag mest detta faktum och orkar inte fundera ut några teorier om varför. Nu tänker jag att några andra funktionärer kanske kalibrerade om cykeldatorn?
När vi går in mot Mariefreds mer centrala delar bjuds det på korv, men jag liksom minst en annan deltagare saknar vegoalternativ och tanken på en luffare lockar inte. När vi närmar oss supportzon 3 anförtror jag mig åt #4 PerOla Axelsson att jag har starka planer på att bryta. Han förhör mig lågmält om anledningen och uppmuntrar mig att fortsätta. I supportzonen får jag en påse med blåbärssoppa, melon och snickers av min arbetskamrat Helen och utan direkt hopp eller lust om fortsättning rycker jag en påse pizzabullar ur väskan. Bananen och chokladen sedan förra supportzonen ligger fortfarande orörda i ryggan.
På väg ut ur Mariefred äter och dricker jag upp det jag fått av Helen och meddelar #5 Fredrik Forsström att jag funderar på att bryta. Det går han inte med på utan domderar att nu får jag se till att hjälpa min lagmedlem John in till Strängnäs och sedan vidare därifrån. Det var den rumpspark jag behövde för att fortsätta och jag tänkte att det bara var 1/4 kvar till 24 timmar.
För att peppa mig själv började jag lyssna på musik. När jag fick Final Exit i lurarna blev jag riktigt upplivad och började hoppa omkring. I en dryg halvtimme var det väldigt roligt och jag studsade runt och kanske brände mer energi än nödvändigt, samtidigt som det gav mig kraft att fortsätta.
Efter denna korta humörhöjande krigsdans var jag snart tillbaka där jag var innan. Det gick nu väldigt segt att ta sig fram till täten och jag tror knappt att jag tog en enda mikropaus för att invänta den bakre funktionären under de sista fyra timmarna. Emellanåt frågade jag min lagkamrat John hur han hade det. Han verkade pigg och alert och planerade att fortsätta efter 24 timmar.
Jag hade blivit lovad support vid 24 timmar av min medbryterska från förra året, Lena Sundell, och tänkte att nu var det läge att ringa och avbeställa min falafel och samtidigt fråga om hon kunde tänka sig att köpa en svart kaffe och en burgare till John. Det kunde hon med glädje. Jag passade också på att fråga om hon skulle hem till Jakan efter Strängnäs vilket hon skulle. Jag frågade om jag kunde följa med och ängeln på andra sidan luren sa att hon kunde skjutsa hem mig till Hökarängen!
Det var skönt att ha slutet i sikte när vi kom till Stallarholmen och gick en i mitt tycke själsdödande extrarunda genom en trist skog. Ju närmare vi kom Strängnäs desto mer utdraget blev ledet av deltagare. Det var knappt att jag såg de som gick längst bak. Äntligen kom vi fram till supportzon 4 vilken jag bara gick rakt igenom för att gå de sista minuterna och sitta av den sista tiden på bajamajaflaket för att nå 24 timmar. Min tid på flaket gjorde att jag klättrade åtta placeringar och hamnade på en 32:a plats.
Äntligen var det över! Jag var stel i benen och hade ont i fotsulorna. Rent fysiskt hade jag kunnat gå ganska många timmar till, men jag saknade motivationen. Jag var nöjd med att ha supportat John till 24 timmar även om jag är övertygad om att han hade kunnat komma till Strängnäs utan min hjälp. Kaffet jag hjälpte honom med kanske ändå fick honom att gå 30 minuter till.
En otäck avslutning på mitt Fotrally var att en av de deltagare som brutit och som satt bredvid mig på en stenmur kollapsade och ramlade baklänges och slog huvudet i en bil. Två lokalbor tittade till honom medan jag ringde ambulans som snabbt kom till platsen. Jag fick senare höra att han efter omständigheterna mådde bra, vilket var en lättnad. Jag blev inte orolig för egen del, men tänkte på om det fanns andra deltagare som pressade sig förbi sin egentliga kapacitet.
Snart fick jag en sittplats i baksätet på Lenas bil och jag var nöjd med att jag lyssnat på min bekväma inre röst, medan vi stadigt närmade oss Hökarängen och en mjuk och varm säng där jag fick sova ut i 12 timmar. Tack för denna gången Fotrally! Jag kommer kanske tillbaka, men har bestämt mig för att inte delta 2016. Svaret om varför kanske kommer i nästa inlägg.
Jag vill slutligen passa på att tacka mina lagkamrater i Avanti! Framåt! #137 John Nordmark, #161 Pamela Otarola, #166 Niklas Skagerman och #196 Thomas Sändh aka Tusse. Det har varit en ära att få ledsaga er som lagkapten under ert första Fotrally. Väl kämpat hela högen! Mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" för pepp och inspiration: #3 Niklas Grebäck, #4 PerOla Axelsson, #5 Fredrik Forsström och #82 Tomas Sjölander. Min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson och hans kompis #99 Daniel Wyller för små pratstunder under vägens gång. #30 Niklas Magnusson för tillbakapepp från förra året. #80 Andreas Forsblad för många samtal, bland annat om Straight Edge-scenen i Umeå. #33 Diana Kämpe för samtal om El Camino de Compostela, lycka till! #23 Daniel Vesterhav för allmänt gott sinne. Tack alla andra deltagare för småprat och pepp och promenadsällskap! Tack till tävlingsledning, Fotrally IK och alla funktionärer, utan er inget rally. Tack till mina arbetskamrater Carina och Helen för support och pepp! Tack till min familj och alla mina vänner som förundras och förfäras över mina tilltag. Sist och inte minst tack till Lena Sundell för bästa supporten ända hem till sängen! Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
När vi kommer in i Mariefred har regnet upphört och jag möts återigen av mina påhejande arbetskamrater. Mitt humör går upp en smula, men inte tillräckligt för att jag får någon lust att fortsätta. När vi sedan tar en sväng runt Gripsholms slott ids jag inte njuta av utsikten utan irriterar mig mest på denna onödiga runda. I fronten går också en ensam funktionär utan rullator. Då konstaterar jag mest detta faktum och orkar inte fundera ut några teorier om varför. Nu tänker jag att några andra funktionärer kanske kalibrerade om cykeldatorn?
När vi går in mot Mariefreds mer centrala delar bjuds det på korv, men jag liksom minst en annan deltagare saknar vegoalternativ och tanken på en luffare lockar inte. När vi närmar oss supportzon 3 anförtror jag mig åt #4 PerOla Axelsson att jag har starka planer på att bryta. Han förhör mig lågmält om anledningen och uppmuntrar mig att fortsätta. I supportzonen får jag en påse med blåbärssoppa, melon och snickers av min arbetskamrat Helen och utan direkt hopp eller lust om fortsättning rycker jag en påse pizzabullar ur väskan. Bananen och chokladen sedan förra supportzonen ligger fortfarande orörda i ryggan.
På väg ut ur Mariefred äter och dricker jag upp det jag fått av Helen och meddelar #5 Fredrik Forsström att jag funderar på att bryta. Det går han inte med på utan domderar att nu får jag se till att hjälpa min lagmedlem John in till Strängnäs och sedan vidare därifrån. Det var den rumpspark jag behövde för att fortsätta och jag tänkte att det bara var 1/4 kvar till 24 timmar.
För att peppa mig själv började jag lyssna på musik. När jag fick Final Exit i lurarna blev jag riktigt upplivad och började hoppa omkring. I en dryg halvtimme var det väldigt roligt och jag studsade runt och kanske brände mer energi än nödvändigt, samtidigt som det gav mig kraft att fortsätta.
Efter denna korta humörhöjande krigsdans var jag snart tillbaka där jag var innan. Det gick nu väldigt segt att ta sig fram till täten och jag tror knappt att jag tog en enda mikropaus för att invänta den bakre funktionären under de sista fyra timmarna. Emellanåt frågade jag min lagkamrat John hur han hade det. Han verkade pigg och alert och planerade att fortsätta efter 24 timmar.
Jag hade blivit lovad support vid 24 timmar av min medbryterska från förra året, Lena Sundell, och tänkte att nu var det läge att ringa och avbeställa min falafel och samtidigt fråga om hon kunde tänka sig att köpa en svart kaffe och en burgare till John. Det kunde hon med glädje. Jag passade också på att fråga om hon skulle hem till Jakan efter Strängnäs vilket hon skulle. Jag frågade om jag kunde följa med och ängeln på andra sidan luren sa att hon kunde skjutsa hem mig till Hökarängen!
Det var skönt att ha slutet i sikte när vi kom till Stallarholmen och gick en i mitt tycke själsdödande extrarunda genom en trist skog. Ju närmare vi kom Strängnäs desto mer utdraget blev ledet av deltagare. Det var knappt att jag såg de som gick längst bak. Äntligen kom vi fram till supportzon 4 vilken jag bara gick rakt igenom för att gå de sista minuterna och sitta av den sista tiden på bajamajaflaket för att nå 24 timmar. Min tid på flaket gjorde att jag klättrade åtta placeringar och hamnade på en 32:a plats.
Äntligen var det över! Jag var stel i benen och hade ont i fotsulorna. Rent fysiskt hade jag kunnat gå ganska många timmar till, men jag saknade motivationen. Jag var nöjd med att ha supportat John till 24 timmar även om jag är övertygad om att han hade kunnat komma till Strängnäs utan min hjälp. Kaffet jag hjälpte honom med kanske ändå fick honom att gå 30 minuter till.
En otäck avslutning på mitt Fotrally var att en av de deltagare som brutit och som satt bredvid mig på en stenmur kollapsade och ramlade baklänges och slog huvudet i en bil. Två lokalbor tittade till honom medan jag ringde ambulans som snabbt kom till platsen. Jag fick senare höra att han efter omständigheterna mådde bra, vilket var en lättnad. Jag blev inte orolig för egen del, men tänkte på om det fanns andra deltagare som pressade sig förbi sin egentliga kapacitet.
Snart fick jag en sittplats i baksätet på Lenas bil och jag var nöjd med att jag lyssnat på min bekväma inre röst, medan vi stadigt närmade oss Hökarängen och en mjuk och varm säng där jag fick sova ut i 12 timmar. Tack för denna gången Fotrally! Jag kommer kanske tillbaka, men har bestämt mig för att inte delta 2016. Svaret om varför kanske kommer i nästa inlägg.
Jag vill slutligen passa på att tacka mina lagkamrater i Avanti! Framåt! #137 John Nordmark, #161 Pamela Otarola, #166 Niklas Skagerman och #196 Thomas Sändh aka Tusse. Det har varit en ära att få ledsaga er som lagkapten under ert första Fotrally. Väl kämpat hela högen! Mina forna lagkamrater i "the Pirates of the Magelungen" för pepp och inspiration: #3 Niklas Grebäck, #4 PerOla Axelsson, #5 Fredrik Forsström och #82 Tomas Sjölander. Min arbetskamrat #101 Nils Alexandersson och hans kompis #99 Daniel Wyller för små pratstunder under vägens gång. #30 Niklas Magnusson för tillbakapepp från förra året. #80 Andreas Forsblad för många samtal, bland annat om Straight Edge-scenen i Umeå. #33 Diana Kämpe för samtal om El Camino de Compostela, lycka till! #23 Daniel Vesterhav för allmänt gott sinne. Tack alla andra deltagare för småprat och pepp och promenadsällskap! Tack till tävlingsledning, Fotrally IK och alla funktionärer, utan er inget rally. Tack till mina arbetskamrater Carina och Helen för support och pepp! Tack till min familj och alla mina vänner som förundras och förfäras över mina tilltag. Sist och inte minst tack till Lena Sundell för bästa supporten ända hem till sängen! Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)