Igår gick jag min första riktigt långa promenad. Det var väldigt behagligt väder för att vara i mitten av december. Inför promenaden var jag nästan lite orolig att jag skulle ha för lite kläder, men jag blev varm och fick lov att knäppa upp både vindjackan och tröjan. Planen var att ta mig fram i Fotrallyfart - 5 km/h - men det visade sig vara svårare än jag trodde. Jag gick 26,44 kilometer på 4 timmar och 53 min, vilket blir 5,42 km/h. Jag hade ständig koll på tempot, men av någon anledning vill benen gå fortare än vad jag planerat. Jag fick verkligen anstränga mig för att jag inte skulle gå ännu fortare än jag gick.
Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men jag blev faktiskt lite mör i benen. När jag kom fram till mitt mål var jag glad att jag inte skulle gå längre. Jag är ju van att springa så oundvikligen jämför jag med hur det skulle vara att springa samma tid eller sträcka. Jag tycker det är en svår jämförelse. Det är visserligen jobbigare att springa både lika länge och lika långt, men det här var någon annan slags jobbighet. Kanske beror det på att jag använder lite andra muskler än när jag springer och att jag inte är van att gå så långt? Jag får nog lov att fråga en veteran där ute om upplevelsen känns igen.
Något som är riktigt skönt är jag kunde vandra hela sträckan utan att ha långtråkigt. Jag pratade i mobilen en halvtimme annars gick jag i tystnad med enstaka bilar som for förbi. Så jag tror inte tristess kommer knäcka mig när det är dags för att gå från Rålambshovsparken i juni.
 |
| Bilden är fejkad: jag gick över till andra sidan för att få ett bättre motiv. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar